Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ernst Josephsons »Gular rosor». Af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
GUSTAF AF GEIJERSTAM.
här fört pennan, tillika är målare. Läser
man t. ex. den i stor stil hållna, målande
dikten »Tjurfäktning», hvilken förra året
utgjorde en af prydnaderna i kalendern
»Vintergatan», skall man, snart sagdt i
hvarje strof, upptäcka den måleriska
blicken och den starka känslan för form och
färg. Hela dikten är beskrifvande. Den
innehåller minnen från vistelsen i Spanien,
en period, hvilken lämnat så starka
märken efter sig i målarens konst. Dessa
minnen hafva här fått ett uttryck lika lefvande
och pregnant, som någonsin målaren
mäktade framkalla i de berömda taflor från
Spanien, af hvilka »Smeder» nu hänger
i Kristiania nationalgalleri, medan den
lilla härliga duken från en taverna i
Sevilla förvärfvats för det Fürstenbergska
galleriet i Göteborg. Josephson har
samlat hela sin kärlek för det soliga Spanien
i denna dikt, där han skildrar en
tjurfäktning, och han frossar icke blott i
färgspelet. Det är ett pius
med Spaniens hela sälta,
med stundens fria, jublande behag,
då hvarje hjärta vill af kärlek smälta,
och blomdoft njuts i hvarje andedrag.
Det är hela detta utbrott af otyglad
natur, hvilket kommer fram i den
ociviliserade folkförlustelse, hvarom här är fråga,
som lockat diktaren. Han skildrar blod
och kamp, kärlek och ärelystnad, hästarnas
dödskamp, spanjorens vidskepliga
Maria-kult. Han ser det alltsammans. Han
ser med målarens öga så starkt, att han
afslutar sin skildring af matadorens entré
med följande äkta målarfras:
Den blåa skuggan under honom dansar.
Han blir själf som rusig under intrycket af
dessa minnen, hvilka åratal senare störta
öfver honom, när han bor ensam på
kusten af Bretagne. Man märker, hur alla
känslor af trots, af lefnadslust och kraftig
dådlust smält samman i formandet af denna
egendomliga dikt, där skalden plötsligt
liksom glömmer sitt ämne i utbrottet:
Du svarta tjur, ack, bure du Europa,
och vore jag en skicklig matador!
Oreflekteradt, tendenslöst, födt af en
inre, måhända omedveten
samhörighetskänsla med själfva det rent fysiskt
öfvermodiga i denna farliga lek, kommer detta
utbrott, hvilket ger luft åt den
upprorsanda, som fyllde Josephsons hela själ och
gjorde hela den tidigare delen af hans lif
mera kampfylld än andra människors. Och
så intensivt är hans förstående af denna
Spaniens egendomlighet, att denna
strålande dikt, där alla tjurfäktningens
rysligheter skildras med något af
renässansdiktarens sublima likgiltighet för allt annat
än prakten och skönheten — den afslutas
med en glödande kärleksidyll. Ty hvad
är meningen med allt detta? Hvad är
själfva kvintessensen i detta begär efter
mannakraft och blodsutgjutelse, som ända
in i våra dagar bibehåller detta barbariska
bruk i ett enda europeiskt land?
Josephson har förstått detta, när han låter
matadoren ila till kärleksmötet direkt ifrån
valplatsen. Han hade lofvat madonnan en
juvelring, om hon skänkte honom seger.
Men hvad betydde väl löftet nu, när
seger-yrseln kom och med den glömskan?
Madonnan ej på löftet kunde lita.
Juvelen skänktes nyss åt Juanita
för kyss på kyss där i tavernans lund.
Där stora stjärnor blå med sällsam dager
bland myrten, rosor, fikonträd och lager
se kärleksparet hvila mun mot mun.
Och koncentrerande hela sin medkänsla
i den halft humoristiska slutstrofen,
utbrister skalden:
O, Juanita, vore du min flamma
och jag en grymt förälskad matador.
Det finns icke många dikter i denna
diktsamling, hvilka så som denna återgifva
det passionerade, lifskraftiga
renässansdraget, som bar Josephson i hans bästa alster
som målare. Man får leta efter dem i
samlingen, och de återfinnas här och där,
inströdda som gnistrande juveler i en
vemodig omfattning.
Den Josephson, hvilken i dikterna mest
framträder, det är den man, som visar ett
vekt, tungsint och blödigt hjärta bakom
den trotsiga yra, hvilken tagit sig uttryck
i färgglansen på de taflor, med hvilka han
en gång i sin ungdoms kraft drog ut på
vikingatåg. Denna vekhet parade sig hos
Josephson städse på ett egendomligt fint
och vinnande sätt med kraften och
uppbrusningen. Man skulle kunna säga, att
detta vemod endast var den andra sidan
af en natur, hvilken för en ytlig betraktare
syntes bestå uteslutande af trots och
lefnads-begär.
Detta vemod yttrade sig först och
främst som ett mjukt, nästan smeksamt be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
