Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ernst Josephsons »Gular rosor». Af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERNST JOSEPHSONS »GULA ROSOR».
89
hof att omhulda och visa andra sympati.
Man känner detta genom de nästan
brinnande vänskapsdikter, hvilka återfinnas
såväl i denna som i den föregående
samlingen. Alldeles särskildt framträder denna
milda ton i de dikter till och om barn,
hvilka här taga en så stor plats. De små
poem, hvilka hafva till gemensam titel
»Annas sagor», äro ögonblicksstämningar, med
en beundransvärd finhet målande scener ur
en liten flickas lif, hvilka intet annat än ett
djupt förstående mäktar att se, än mindre
att återgifva. Det är en blandning af
fantasier, realistiska scener och sagor,
berättade för den lilla, i hvilka Josephson gifvit
fritt utlopp åt sitt eget varma och
barnsliga lynne. Ty som hos alla
fullblodsnaturer lefde ett ofördärfvadt, godt barn på
djupet af hans hjärta. Och ett ännu
fulltonigare uttryck har denna egenskap fått
i den cykel, hvilken bär titeln: »Till lilla
Gelly, när hon låg sjuk!» Enkelt och
humoristiskt, vemodigt och lekande berättar
skalden här för »lilla Gelly» om sin egen
barndom. Han börjar med små
lustigheter, och han berättar skämtsamt som en
god gammal onkel. Men ju längre han
berättar, desto tydligare känner man, hur
tåren blänker fram genom det lätta,
humoristiska löjet. Denna lilla cykel,
hvilken började som en liten lätt
förströelselektyr för ett sjukt barn, blir till sist en
stor dikt om barndomens eden och
förgångna oskyldiga, ack, så härliga
solskensdagar. Det kommer en mans djupa känsla
öfver minnena, och denna känsla ger åt
den konstlösa framställningen en glans,
hvilken blir ännu mera förtrollande, när
man vid ett försök märker, att den lockar
tårar äfven i barnets klara ögon. För en
verklig diktare är detta ett högt beröm.
Denna enkelhet i uttryckssättet är
öfverhufvud en af Josephsons största
egenskaper som lyriker. Ingen af våra nu
lefvande skalder har som han liksom medfödd
den ton, hvilken klingar igenom vår
melankoliska folkpoesi. Omedelbarheten i
diktarens anslag står i direkt samband med
hvad man kallar barnahjärtat hos den
vuxne mannen. Josephson finner orden,
som Runeberg, utan att söka dem, och han
har ett sätt att säga gamla, välbekanta
ord, så att de klinga som nya. Därför
når han högst i sina rent lyriska dikter.
Och dikter sådana som »Violoncell», »Min
graf», »Svanesång», »Jag», »Jag är ett
träd» eller de praktfulla romanserna
»David sjunger för Saul», »En dröm»,
»Dödsbud» eller »Ballad» äga alla en
formgifning, en glans och en kraft, som lofvar
dem något af den långa lifstid, som på
poetiskt språk kallas för odödlighet.
Det är vemodigt att tänka på, att »Gula
Rosor» först nu sett dagen. Vi hade så
länge umburit lyriken inom den nyare
litteraturen, att när Heidenstam, Fröding,
Levertin och nu senast Tor Hedberg
återuppväckte den svenska sången och läto
den tona med ny kraft, aflockande den
nya välljud och nya former, var detta den
största och värdefullaste skänk, som öfver
hufvud kunde tillföras litteraturen. Men
vid sidan af dessa kan man lugnt ställa
Josephsons dikter. De verka lika ungt,
som när de för 8 år sedan ännu icke
mångfaldigats genom trycksvärtan. Josephson
var en föregångsman på många områden,
och kanske skall hans på en gång skära
och fulltoniga poesi skattas bättre nu, än
om den utkommit, innan ännu de skärpta
krafven på poesi hunnit lära oss alla att i
dikten kräfva det bästa. Säkert är, att liksum
Josephson skapade »Necken», innan vi ännu
ens lärt oss slagordet »symbolisk konst»,
så har han också skrifvit sina innerliga
dikter, opåverkad af sina samtida, ensam
med sina drömmar, under en tid, då
samtidens sträfvan koncentrerades på att gifva
den svenska litteraturen den ryggrad, som
ligger i en allsidig prosadikt
Han var här som alltid en inan för
sig, äkta och ursprunglig, försmående allt,
som icke kom omedelbart och inifrån, och
denne vemodige drömmare, som led under
dåtidens omottaglighet för hans konst, hade
mera rätt än någon att i ett stolt
ögonblicks kraftkänsla utbrista:
Jag är arm,
men trotsar förakt,
ty sångens makt
bor i min barm.
»Gula rosor» vittnar, att skalden lika
litet här som någonsin talat tomma ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
