Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Karl Nordström och det moderna stämningslandskapet. Af Richard Bergh. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RICHARD BERGH.
IOO
luftslott, hvilka ynglingarne sågo resa sig
skyhöga i den blå skymning, som,
genomväfd af gyllne reflexer från gatlyktor som
tändes, strömmade in och fyllde det lilla
rummet. I de fantastiska dagrar och
skuggor, som lekte på dess tarfliga tapeter,
sågo deras längtande blickar härligare
bilder, än de någonsin sedan skulle få se
på de stora moderna konstmarknaderna,
som de då längtade till.
Hösten 1880 kom Nordström ej som
vanligt tillbaka till Stockholm efter sin
sommarvistelse på Tjörn. En tid
efteråt erfor man, att han i sällskap med v.
Saltza hamnat i Brussel, och några
månader senare fick man veta, att han
fanns bland skandinaverna på »hörnan» i
Paris. Det var just då den allmänna
flyttningstiden för svenska konstadepter
till den lockande världsstaden, och det
dröjde därför icke länge, förrän de två
båskamraterna från principskolan också
voro där.
Tag såg Nordström sällan i den stora
staden, han bodde någonstans uppe på
»butten», och jag bodde »på andra
sidan». Jag gick i skola, och han gick
som vanligt sin egen väg för sig. Han
lär emellertid ej ha varit vidare flitig.
En gång såg jag en studie af honom
hos en gemensam vän, men den var från
Bohuslän, förmodligen utförd i Sverige
strax före utresan. Luften på bilden var
vacker, kallblå med en hel här af små
bländhvita moln, strödda på den blå
bottnen. Men det hela var, trots friskheten,
hårdt och stelt och visade föga framsteg
från tiden hos Perséus. När jag någon
enstaka gång träffade Nordström själf,
kunde jag aldrig hos honom märka
någon vidare entusiasm öfver vare sig
Paris eller den franska konsten. Han
förekom mer än vanligt ordknapp och
inbunden, men samtidigt fanns det i hans
väsen något spejande, något
afvaktan-de. Det föreföll mig som gick han och
väntade på att en gång plötsligt få
skåda något han i åratal längtat efter att
få se.
Ar 1882 stötte jag tillfälligtvis ihop
med Nordström på impressionisternas
7:de utställning i Rue St. Honoré. Jag
öfverraskades af den liflighet, som
talade ur hans blick, han hade plötsligen
blifvit språksam och slagfärdig. »Ar det
ej det jag alltid har sagt», sade han, »att
skuggorna äro blå i solskenet och ej
bruna». Han kände sig uppenbart i släkt
med impressionisternas sätt att se
naturen. Han gick omkring i salen och
formligen solade sig framför denna färgglada
konst, som kom väggarne att stråla. —
Hade han funnit hvad han längtat efter?
Kanske. Säkert är att han mottog en
stark impuls till arbete från
impressionisternas konst. När han ungefär
samtidigt flyttade från Paris till byn Grèz, där
en skandinavisk-amerikansk artistkoloni
var under bildning, började för honom
en tid af träget arbete. Det föreföll
kamraterna som hade han först nu vaknat
till fullt medvetande om sin kallelse. Ett
ärligare, mer djupgående studium af
naturen, än det Nordström här hängaf sig
åt, tror jag endast få af våra svenska
målare kunna skryta af från sin ungdom.
Han gick nu i sin skola. Han målade
hvad han hade framför dörren i den
pension, där han bodde: krithvita
trädgårdsmurar, på hvilka solen gassade,
färgly-sande blommor, saftiga gröna
gräsmattor och kålland, solröda sandgångar och
här och där i denna lysande prakt
dallrande blå skuggor. Han studerade
ljuseffekter, upptäckte lagarne för
färgmot-sättningarne, fann att naturens olika
föremål aldrig verka oberoende af
hvarandra, när samma stämning famnar dem,
utan äro solidariska i afseende på
intrycket af hela landskapet. En enda falsk
ton i en tafla kunde därför förstöra hela
sanningen i bilden. Allt måste samklinga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
