Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Karl Nordström och det moderna stämningslandskapet. Af Richard Bergh. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
RICHARD BERGH.
så lockande att måla — äro aflägsnade.
Ostörd och mäktig talar känslan ur den
enkla, klara, dekorativt hållna
kompositionen. Sinne för dekorativ verkan
börjar allt tydligare uppenbara sig hos
Nordström. Samtidig med »Det gula huset»
är den äkta Bellmansbilden »Templet»
(Kristiania nationalgalleri), en idealiserad
framställning af ett gammalt f. d.
värdshus på Djurgården, äfven den
genoman-dad af en vemodsvarm lycka. Strängare
och mörkare är den utsikt öfver
»Fåfängan» en vinternatt, som likaledes
förskrifver sig från denna period. Med denna
bild gör den dystra anda, som
hädanefter skall bli så karakteristisk för
Nordströms konstnärsskap och som hitintills
förnummits nästan uteslutande i hans
kolteckningar, sitt inträde i hans målning.
Nordström utställde en hel serie af
sina Djurgårdstaflor på
konstnärsförbundets utställning i Köpenhamn hösten 1892.
Det blef för honom en stor artistsuccés.
De danske konstnärerna och
konstdo-marne kände genast, att de här stodo
inför en personlighet, som bjöd respekt.
En af Danmarks främste konstskribenter,
Emil Hannover i Politiken, tvekade ej
att framhålla Nordström som den
förnämste, den mest imponerande af de
utställande svenskarne, och bland desse
senare funnos dock alla förbundets bäste
män. I Sverige hade en tid förut en af
mången där uppburen kritiker gått så
långt i sin förkastelsedom öfver
Nordströms konst, att han ville frånkänna den
publik, som vågade tycka om denna,
»oför-villadt människoförstånd». Framgången
i Köpenhamn var därför i allo en stor
glädje för Nordströms vänner och
valdet dess mera, som den ej uteslutande
gällde hans rent måleriska begåfning utan
också, och detta var att göra honom
rättvisa, hans skaldenatur.
Nordström själf kände sig snarare
oroad än lycklig öfver sin succés. Med-
veten som han var, att den värsta och
mödosammaste vägen till det föresatta
målet återstod, oroades han af att så
där i förtid bli behandlad som »den
färdige». Hur föga själf belåten han kände
sig efter Köpenhamnsutställningen torde
framgå af följande rader, som jag citerar
ur ett bref han skref till mig efter
återkomsten från Köpenhamn. — »Men en
sak bland andra har jag lärt af denna
vår utställning. Hvad konsten är
allvarlig! Jag tyckte jag sökte ta det au
se-rieux, men jag märker att man på den
skalan måste högre upp. Kan man ej
måla med sitt hjärtas rödaste blod — ja
då var det aldrig lönt.»
Under besöket i Köpenhamn hade
Nordström stiftat bekantskap med
fransmannen Paul Gauguins konst. Hur föga
tilltalad han än kände sig af den kalla
och stämningstomma andan i dennes
taflor, fann han dock hos dessa en
egenskap, som måste tilltala honom dess mera,
som han själf sedan några år sträfvade
i samma riktning. Han fann en fullt
medveten, strängt ornamental anordning af
massverkan i bilderna, hvilket gaf dessa
ett ur dekorativ synpunkt högt värde.
En tafla är ej enbart ett medium, genom
hvilket konstnären öfverför sin stämning
på åskådaren, den är också ett
prydnadsting, som, för att tilltala ögat som sig
bör, måste rätta sig efter de för all
dekorativ konst gemensamma
harmonila-garne.
Redan i »Gula huset», i »Templet» och
framför allt i den nattliga utsikten öfver
»Fåfängan» hade Nordström med
öfvertygelse förfäktat denna sanning, men hos
Gauguin fann han den betonad med än
större stränghet, och denna stränghet ej
blott tilltalade honom, den blef honom
en maning att för egen del och på sitt
vis söka nå vidare på den beträdda
vägen. På sitt vis, ty medan Gauguin
använde den ornamentala enkelheten och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
