Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Gallionsbilden. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALLION SBI LD EN.
137
trakter, där aldrig människohand
planterat en buske. Så hade lians fäder
öfvergifvit länderna vid kusten, där män,
som kommit öfver de fjärran hafven
liksom de, velat lägga black om deras fot,
och gått att bosätta sig högt uppe bland
de färgade stammar Gud skapat till den
hvite mannens egendom. Och han hatade
denna mark med allt hvad däruppå var
— husen med sina hagar och tegen med
sin plog -— ty han rörde sig bland ting,
som voro honom och hans folk hvad oket
är för tjurens fria nacke. Och det stumma
ting, för hvilket han icke hade namn,
men som var hans hjärta, ropade mot
vidderna, mot ödeland, där lejonhonan
rytande kastar sig i striden för sin unge,
och mot slätter utan annan gräns än
skyarne, där den otamda boskapen går lös.
Hon hade icke sett dagen bland hans
folk. Hon var barn af en äfventyrare,
som guldtörst och vandringslusta drifvit
till deras nejder. Sjuk och irrande, hade
han klappat på deras dörr, och som det
var en hvit man, blef han mottagen som
en broder. Han lefde blott två dagar
och en natt ibland dem och kunde icke
tala mycket, men de hade dock förstått,
att han var från ett okändt land högt i
norr, och att dottern födts honom under
vandringen af en främmande kvinna.
Det var ett tystlåtet barn, försvagadt af
umbäranden och hunger. Sin ålder kände
hon icke, men hon kunde väl vara åtta,
nio år, då hon kom. Sedan hade hon
alltid stannat ibland dem, och de sågo
den mäktiges finger i de öden, som ledt
henne till deras hus. Ty de bodde
fjärran från stamförvanter och grannar, midt
ibland de färgade folk Gud gifvit dem att
bruka som trälar, och med hvilka ingen
beblandelse äger rum, och det gafs icke
hustrur åt deras söner, om icke så nära
blodsband skulle knytas, att broder skulle
äkta syster, hvilket är Herranom en
styggelse, när det sker. Men hvem haf-
ver sig upp till fädernas domare, och
hvar är den son, som fäller sin moder?
Gör han icke bättre i att vaka och bedja
och akta på sitt lefverne, så att frestelsen
håller sig ifrån honom?
När Josiah var tjugusju år gammal
och .satt som husbonde på sin faders
plats, trädde den döde vandringsmannens
barn in i jungfruåldern. Hon hade länge
vetat, att hon var hans utkorade, och de
trolofvades efter gängse sed, men då
bröllopet stod för dörren, bleknade
bruden bort i en sot, som vände sig i
brinnande feber. Och när de en kväll sågo
skuggan af döden stiga öfver deras
tröskel, lyssnade de till rådet af en boer,
som var så gammal, att han sett hafvet,
och som talade om hvilken stark
läkedom det låg i dess sälta. Då han
tystnat, slogo de upp sin bibel. Och som
deras fingrar föllo på verser, hvilka kunde
tydas så, att detta var Guds vilja, bad
sonen sin moder att göra sig redo och
lät spänna åtta par oxar för vagnen och
tog föda för lång tid och befallde tre
tjänare att följa spannet. Själf lyfte han
jungfrun från hennes bädd och bar henne
under tälttaket och satte sig upp på sin
häst. Och så hade de färdats i dagar
och veckor, men nu voro de så nära
målet, att blott en natts resa skilde dem
därifrån. Hans trolofvade tilltog i styrka,
ju mer de närmade sig kusten, men då
han såg det, blef hans sinne skumt.
Det var tider, då han blott tänkte på att
vända hem mot sitt land igen, ty han
kände, att hon tillhörde detta främmande,
och han skulle hellre med egna händer
gräft henne en graf i den jord han
kallade sin.
De hade gått tysta en lång stund,
och jungfrun saktade stegen: »Jag är
så törstig», klagade hon plötsligt,
andfådd. De voro icke långt från källan.
»Sätt dig ned och vänta», sade han ocli
lämnade henne vid vägen. Men hon gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
