Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Gallionsbilden. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 20
JANE GERNANDT-CLAINE.
ännu ett stycke framåt. Midt för henne
låg en grind och där bakom ett hus
med slingrande gröna växter och fönster,
som stodo öppna mot solen. Hon ställde
sig att betrakta det, och det lekte henne
i hågen, att hon bodde där och vaknade
ensam i det tysta solskenet och låg och
blundade och kände, hur vackert allting
var, icke blott morgonen, utan hela långa
dagen, men hon vågade sig icke bort
till grinden, hon blef stående på
landsvägen med handen öfver ögonen, och
så fann den unge boern henne, när han
kom tillbaka.
Han bjöd henne att dricka, och hon
vände sig om. Då såg han på henne —
hon hade så underliga ljusa ögon.
»Jag-kunde döda dig», sade han i sin själ.
Men han menade det icke Han tänkte
blott så, ty hela hans varelse hängde
vid jungfrun, och hans kärlek var stum,
och han rasade emot sig själf. Han hade
aldrig lärt att yttra känslor, och då han
älskade, förvandlade det sig i hårdhet.
Han gick fort och pressade i hop
läpparne. Hon vågade icke betrakta honom.
Och de återvände tysta till platsen, där
de slagit läger.
De åto och drucko utan att tala, och
när de ätit, lade Josiah bössan på axeln
och tog hottentotten med sig och gick
på jakt. Men jungfrun satte sig utanför
vagnen, som hennes vana var, och tänkte
på många ting och kände sitt hjärta
svälla af sorgsenhet. Den gamla
modern sysslade med mat och husgeråd.
De hade intet att säga hvarandra. Och
så blef det eftermiddag.
Mot kvällningen kom Josiah, han hade
endast skjutit tre klippkaniner i bergen
och kastade dem med ringaktning till
marken. Hans panna var mörk, och
då han såg sin trolofvades ögon, kunde
han hafva krossat henne, där hon satt,
ty det brände inom honom af dof
förvillelse. Tjänarne gingo på tå och djärf-
des icke tala, men modern skötte sitt,
som märkte hon intet; — den lilla
jungfrun rörde sig ej.
Så blef det tid till uppbrott, ty
natten var nära. Buschmannen hade gått
att uppsöka dragarne, och kafferynglingen
kallade hvar och en af dem vid namn,
men när de kommo och togo sina platser
vid den långa järnkedjan och räckte fram
sina nackar mot oket, visade det sig,
att vilden förlorat en oxe. De ledde
honom fram till husbonden; hans ögon
flackade oroligt omkring, han kunde icke
räkna och kände icke djurens antal, men
då han såg den tomma platsen i
spannet, började han darra. Grönblek af
fruktan för döden, kastade han sig på knä.
Josiah bevärdigade honom icke med
en blick, han tecknade blott till sina
bägge tjänare att rycka af honom rocken
och undersökte en lång, böjlig piska af
flodhästhucl och begynte räkna slagen.
Men hans trolofvade sträckte ut
händerna, när hon såg honom välja spö:
»Icke det», ropade hon, »icke det!» Ty
hon visste, att det var ett vapen, som
slog oläkliga sår. »Jag hatar dig, jag
hatar dig, jag hatar dig, Josiah!»
Ingen tycktes höra henne. Den gamla
modern stod lugnt och plockade fram
koppar, och hottentotten och kaffern höllo
sig i sidorna af skratt, men
buschmannen jämrade sig icke länge; redan vid
det elfte eller tolfte rappet sjönk han i
gräset som en liflös massa. Ifrån den
sargade ryggen flöt strömmar af blod.
Då skalf ett skri från den lilla
jungfruns läppar, hon föll och förlorade
medvetandet, och när hon kom till sans igen,
låg hon till sängs med en våt duk på
pannan. Moder och son sutto tysta och
drucko kaffe i ett hörn. Det var natt
och månsken, och hon kände, att de
voro i rörelse. Josiahs häst sprang
gnäg-gande efter vagnen, och hon hörde det
tunga trampet af oxarnes klöfvar på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
