Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Gallionsbilden. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALLION SB ILDEN.
II7
en stenig väg. Kanske hade de kört
länge . . . Hvar voro de? Hon ville resa
sig och fråga, men i detsamma mindes
hon allt och slöt ögon och läppar och
drog fötterna under täcket och lade
händerna upp öfver den bara halsen och låg
som om hon sof.
Ingen hade talat till henne. Den
gamla kvinnan flyttade koppar och kittel
och började reda sig till natten, men
sonen satte sig i tältöppningen och
undersökte sin bössa och sina yxor. Stundom
kastade han i smyg en blick på henne,
som han i tankarne kallade sin brud.
Hur blek var hon icke, hur liten och
bräcklig! Under de genomskinliga
händerna höjde och sänkte sig de små
nyckelbenen, barmen låg späd bak linnet,
och de ljufva, nakna armarne tycktes
honom hvitare än ull, men han tänkte
icke på att närma sig jungfrun, ty de
voro ju endast trolofvade, och när hon
åter fått hälsan, skulle hon bli hans.
Han mulnade blott af att se på henne,
och han tänkte : »Du är vaken och du har
något i sinnet. Därför tiger du».
Hon låg stilla, med sluten mun. Blotta
åsynen af de läpparne gjorde honom
galen. Och hennes ögonbryn voro
rynkade som om hon tadlat honom, men
han kunde hafva vridit de svaga
händerna ur led och ryckt hjärtat ur
hennes bröst, hellre än att tåla det. »Hvad
har du emot mig?» mumlade han. »Att
jag slog den djäfvulen? Jag kunde ha’
dödat honom, och det har jag kanske
gjort. Ar jag inte herre öfver de
hundarne ? . . .»
Han vände på sin yxa och såg henne
blixtra i månskenet och slungade henne
ut i natten. Vagnen skakade och stod
stilla. En af oxarne hade stupat i
spannet och måste spännas ifrån. De
lämnade honom att förblöda vid vägen.
Jungfrun kröp i hop under täcket.
Hennes trolofvade hade hoppat ned på
marken; hon urskilde hans röst bland
tjänarnes halfkväfda stämmor och säg den
gamla modern ställa sig i tältöppningen
och ropa sin son: »Josiah!» Fyra
gånger kallade hon, men det kom intet
svar, och då gick hon tillbaka till sin
bädd och vände sig mot väggen och
somnade. Hon sof hårdt med långa,
knarrande andetag, och det plägade den
lilla jungfrun. »Ack,» tänkte hon, »om
jag ändå fick ha mörkret i fred, om jag
bara fick ligga tyst och ingenting höra».
Hon kände sig alltid mycket matt, ty
de hade botat hennes feber med täta
åderlåtningar, och hennes lekamen var
lätt och tom som en urblåst hylsa.
Därför tålde hon heller ingenting. Hon hade
aldrig varit modig, när det gällt att åse
spöstraff eller något slags rättskipning
öfver de färgade, men efter den svåra
sjukdomen, var det som skulle hvarje
piskslag hvina henne genom kropp och
själ. Och människorna skulle tala sakta
— eller helst icke tala alls — om hon
skulle kunna uthärda dem i sin närhet.
Yrsel n hade icke lämnat henne helt och
hållet. I hennes hufvud rördes ovana
tankar — för svaga att tåla någonting
tungt och trötta att upprepa sig själfva,
fast det var en trötthet, som icke gjorde
ondt, och som kunde ligga öfver hennes
nattliga vaka så ljus och blek som
månskenet öfver en äng, när det skall till
att dagas. Ibland var det blott enstaka
ord, som kommo för henne, men de
klingade likt klockor och betydde nya och
sällsamma ting, och om hon sett en
fågel flyga upp från en buske eller en
svärm fjärilar leka i solen, kunde hon
tänka på det sä länge, att det blef mer
än fjärilar och fåglar och nästan mer än
solen själf — någonting stort och tyst
och himmelsvidt som lifvet och döden
på en gång. Hon hade känt dem begge
nära i de sjuka febernätterna, och alltid
hade Döden varit mild och underskön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
