Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Gallionsbilden. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 20
JANE GERNANDT-CLAINE.
Solen höll på att gå ned, och dess sken
låg öfver vattenbrynet i en sista
flammande ljusning -—• till och med spillrorna
af den svarta fören brände en sekund i
rödt. I det hon såg det, lyfte hon upp
sitt hufvud och varseblef bilden med dess
sjögröna hår. Dess armar voro korsade
och ansiktet blekt som döden, men
ögonen . . . ögonen . . . lefde. De sänkte sig.
de hvilade på henne, och luft och jord
och solnedgång och himmel var i en
rörelse af dessa ögonlock.
Hon reste sig i yrsel och betraktade
stenarne, där hon satte sin fot. Hon
drog icke andan. Hon höll sig stilla
inför undret. Hennes varelse log och
blundade och gick fram i klarhet. Men hon
var icke förvånad. Så skulle lyckan
komma till henne — detta var hvad hon
alltid väntat på. Hon såg sig icke
tillbaka, hon bar hans drag i sitt hjärta.
Hans anlete var som ljufva sånger och
hans klädnad som en dröm. Annorlunda
urskiljde hon honom icke.
Det blef natt, och hon kunde icke
sofva, men timmarne voro som blommor,
de där sprungo ut framför henne, och
mörkret som en skinande morgonstund,
och två dagar efter den röda
solskenskvällen mötte hon på nytt hans blick.
Det var i sömnen, och det tycktes
henne, att hon vandrade på en
gräsbevuxen mark, hvilken låg under vatten
lik en öfversvämmad äng, och hon
undrade: »Ar det hafvet?» Ty de snår,
som snärjde sig omkring henne, hade
icke grönskans färg; de voro bruna och
blanka, och på deras blad sutto sköra
glasklockor, som brusto under hennes
fot. Det var ett underligt ljud, och hon
stod stilla och lyddes, hon hörde steg .. .
De kommo sakta som en dröm i
drömmen, och hon ville fly, men hon dröjde;
nu visste hon, hvar hon var. Ty hon
såg honom. Han stod tätt bredvid henne,
och han syntes henne sådan hon alltid
tänkt, fast han öfvergifvit skeppet. Ögats
mörker drog och kallade, och hon
vågade lyfta sina fingrar till hans ringlande
hår — det gröna håret, vått af gräs och
blomster, som växa i hafvet. Och hon
darrade af att röra vid hans panna, men
då öppnade han sina läppar och log. I
det hon såg det leendet, gled hon stilla
till hans fötter; hon sade intet, höll blott
händerna hopknäppta, med sitt ansikte
vändt emot hans.
Sådant var deras möte, och när hon
vaknade, var verkligheten långt borta,
och hon rörcle sig i tältvagnen som bland
främmande ting. Ibland slöt hon
ögonlocken, ty det brann ett ljus inom henne,
och hon betraktade sina händer och
tänkte: »Är det väl jag?»
Dagar kommo och gingo, och
återigen förunnades det henne att drömma
om honom.
Det syntes henne, att det var en klar
natt med månsken på vågen. Skeppet
låg ute i hafvet med sin hvita bild. Så
långt borta hade hon ännu aldrig sett
det, men det var henne som måste hon
gå ut i vattnet och fram till honom.
Böljorna sprungo tysta till hennes möte,
och hon kände sand och snäckor under
sin fotsula, men hon såg intet annat än
det hvita anletet, nattens anlete, som var
vändt emot henne, och hon fann inga
ord inför hans läppars underbara
mildhet — hon kunde blott skåda upp till
honom. Men som hon stod så, lossade
böljorna hennes fötter frän grunden, och
hon tryckte båda händerna mot sin barm.
Därinne lyfte sig hennes hjärta och
stegsjungande emot hans famn. Hennes ögon
slöto sig, ty hon hade sett hans leende;
—- i blundande salighet höjde hon sig
öfver vattnet, och dä hon var nära, helt
nära, sträckte han ut sin arm och
droghenne intill sig. Som det krossade
skummet upplöser sig vid stranden, så
försmälte hon vid hans bröst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
