Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Gallionsbilden. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALLIONSBILDEN.
123
narne», jämrade han och krökte armen
för ansiktet som för att afvärja slag.
Modern rörde sig icke. Hon yttrade
blott det enda ordet: »Död?»
Då vågade han tala, men alltjämt
med armen för pannan: Nej, nej, icke
död. Baas lefde, men han låg inklämd
mellan två stenblock. Han hade störtat
ned i en springa, då han jagade
klippkanin, och brutit benen i fallet. Han
kunde icke komma upp, han kunde icke
röra sig, ingen kunde hjälpa honom,
men han hade skickat efter sin mor.
»Visa vägen», sade den gamla.
Hottentotten gick fore, jungfrun följde efter.
Och mellan dem båda vandrade Josiahs
moder. Hon höll sig upprätt och tog
stöd af ingen och tycktes lyssna till
tjänaren, som beskref sin herres färd.
De hade nedlagt mycket vildt den
dagen och stekt en hare uppe i bergen.
Det var mot kvällningen, då de redan
voro på återvägen, som klippkaninen
blifvit skrämd ur sitt tillhåll. Baas hade
bommat två gånger - den tredje
träffade han, men då han ville förfölja
djuret, hade berget öppnat sig och slukat
upp honom . . . En spricka icke bredare
än hans fot var lång — — Och han
hade försvunnit i djupet, fallit så långt
ner, att det blott var med möda man
hörde hans röst.
Den gamla boerkvinnan afbröt
honom icke och förtröttades icke. Hon
släpade sina fötter från klippa till klippa
och från stup till stup. Timme svann
efter timme, och hon vandrade och
vandrade. Öfver hennes hufvud stod den
hvita månen, och gestalten växte och
bredde sig. Det var anklagelsen som
gick där, domen som gick där, och
den lilla jungfrun följde. Hon lefde icke
och kunde icke dö. Hon vände sina
ögon frän hisnande bråddjup och vek
undan buskar, som sträckte sig efter
henne med döde mäns armar. Himme-
lens ljus var en köld utan gräns och
markens skugga full af tysta fasor.
Hemska röster stego upp och hviskade inom
henne; hon tystade dem icke och
lyddes icke, hon gick och gick, tills hon
såg den gamla kvinnan stanna.
Framför dem reste sig en bergvägg,
hög och svart i den hvita natten, och
uppe på dess brant stodo orörliga och
nakna skelett af träd, men nedanför
moderns fötter öppnade sig i månskenet
en remna af mörker. Hottentotten
talade . . . Sågo de något? Var det
möjligt, att en människa kunnat störta dit
ned?
»Baas — Baas! kallade tjänaren, och
modren ropade: »Josiah!» Det förnams
ett ljud — ett mummel, som tycktes
komma från jordens innandömen. Den
lilla jungfrun föll pä knä. Hon pressade
händerna för öronen och dock hörde
hon: »För Guds barmhärtighets skull,
gör ett slut . . . Sikta rätt! Jag kan
inte röra min rygg — mina ben–»
Och modern svarade: »Josiah, min
son» . . . Hon tog tjänarens bössa, hon
lade an; det ljöd ett skott . . . Sedan
var allting tystnad. Hottentotten lutade
örat till stenarne och låg ett par minuter
och lyddes. Det är slut», sade han,
»Baas är död.
Den lilla jungfrun hade rest sig upp
och gått fram till Josiahs mor; hon höll
båda händerna om sitt hufvud — rörde
vid tomheten därinne: Skjut mig>,bad
hon mildt. »Döda nu mig. Jag skall
stå stilla.»
Den gamla kvinnan förstod henne
icke, märkte henne icke. Hon stod ännu
upprätt, och hon utbrast som den
gudsmannen Job : »Herren gaf och Herren
tog, välsignadt vare Herrens namn.» Nu
ägde hon blott döttrar. Gud hade velat,
att hon med egna händer skulle lykta
sin ende återstående sons lif. Och Han
gaf henne kraft att vandra hem öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
