Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - William Shakespeare enligt Georg Brandes. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILLIAM SHAKESPEARE ENLIGT GEORG BRANDES.
Af HELLEN LINDGREN.
Ceorg Brandes älskar i allmänhet att
JT i personlig form omsätta det han
skildrar; man har till och med förebrått
honom denna egenhet och förargat sig
öfver hans benägenhet att, när han talar
om samtidens författare, gärna inblanda
sina personliga bekantskapsintryck.
Samma personliga synpunkt har också
varit bestämmande för hans teckning af
Shakespeare i den vidlyftiga biografi i tre
band, som snart ett år förelegat
fullfärdig från hans hand. Han har lämnat en
Shakespearebiografi på grund af dennes
tragedier och komedier, en tidsskildring,
som är ramen för att däri infatta ett
porträtt, och ett porträtt, hvars syfte är att
förklara renässanstypernas hela
porträttgalleri. Brandes’ opartiskhet har ofta på grund
af hans subjektiva metod blifvit misstrodd
och betviflad, i synnerhet inom det
akademiska lägret. Tonen i detta
Shakespeare-arbete förefaller också mycket subjektiv,
om man t. ex. jämför hans bok om den
den brittiske skalden med vår utmärkte
Shakespeareforskare professor Schücks
arbete. Hos Schtick upptäckes en bestämd
önskan att stå som kall, opersonlig
kritiker bredvid och öfver studieföremålet, hos
Brandes tvärtom ett bemödande att alltid
känna något personligt vid skildringen, att
andas diktarens egen luft och ge läsaren
förnimmelsen af en intim beröring med
honom. När det t. ex. är frågan om
Julias karakter i Romeo och Julia, hvad
säger Brandes för att göra henne lefvande för
oss? »Hennes skönhet måste tänkas som
bländande, jag har sett henne en dag, när hon
var fjorton år, på gatan i Rom: min
ledsagare och jag sågo på hvarandra och sade på
samma gång: Julia.» Brandes finner med
lätthet novellstilens dramatiska spänning
och behagliga berättelseform, samma stils
saftiga åskådliggörande ger taflan lif och
en förtjusande omväxling åt den kritiska
redogörelsen, hvars skärpa därigenom
förmildras. Torr är han aldrig. Härtill
kommer detta enorma förråd af
litteraturhistoriska insikter, som låter honom finna
liknelsernas belysning utan ansträngning, lika
lätt som när man på en skogsvandring
plockar blommor en sommardag. När
Brandes t. ex. polemiserar mot den absurda
Shakespeareforskning, som stannar vid det
omöjliga antagandet, att hans dramer ej
skulle vara författade af honom, men —
af Baco, går han in på en undersökning af
de många exemplen på hans riktiga
aningar om naturförloppet, föregripande
antaganden, som enligt samma sätt att
resonnera skulle kunna föranleda oss att tro,
att han känt Newtons upptäckt om
gravitationen, Harveys om blodomloppet o. s. v.
Hur oriktigt det vore att af sådant sluta
till någon fackmannainsikt hos Shakespeare,
bevisar Brandes med den ypperliga bilden,
att Michel Angelo på samma grund skulle
kunna misstänkas för att hafva känt
elektriciteten, därför att han i Adams skapelse
framställt Gud väckande Adam till lif genom att
låta honom med sitt finger beröra spetsen af
Adams framsträckta finger. Brandes kan
med andra ord göra nästan hvilket torrt
ämne som hälst intresseväckande genom
sin uppfinningsrikedom och genom att finna
öfverraskande idéassociationer och
släktskapsförbindelser mellan olika slag af
företeelser. Mer än någonsin förut har
Brandes i denna sista bok öfvergifvit den
dramatiska nutida staccatostilen och i stället
eftersträfvat episk bredd. Han följer diktaren,
kommenterar hvarje stycke, siktar och väger
olika kritiska utsagor; han har velat skrifva
ej blott en underhållande och suggestiv bok
men också en lärd undersökning. Han har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
