Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - William Shakespeare enligt Georg Brandes. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
HELLEN LINDGREN.
tänka sig för mycket af berserkalynne, af
vild gåpåare och brutalt kraftigt naturbarn.
Brandes är för mycket german för att ej
förstå Shakespeares andra sida, hans
stillhet och hans svårmod, hans gripenhet af
det ljufva och rena, hans sorg öfver det
plumpa, det obetänksamt helgerånande
eller det egoistiskt rofgiriga.
I ett fall torde Brandes ha gått för långt,
nämligen när han hos Shakespeare vill
finna hatet mot puritanismen som en
ledande tanke. Det är sannt, att hans
porträtt af Malvolio i motsats mot hans
öfriga objektiva konst är ett porträtt med
rubrik, och underskriften därpå kunde man
säga vara: »här kan man betrakta den
hycklande puritanen», men det finns icke
tillräcklig anledning att anse hans motvilja
mot puritanismen som annat än ett utslag
af hans allmänna ästetiska
konfessionslös-het. Brandes har riktigt påpekat, att
Shakespeares natursinne ej är riktadt mot
kulturen, så som ofta hos renässansmännen på
denna tid, och han har framhållit
Polyxenes’ ord i Vintersagan (II, 366) för att
bevisa det, ord om hvilka han med full rätt
säger, att de väl höra till det djupaste och
finaste, som kan sägas om förhållandet
mellan kultur och natur. Här finner man
då, huru Shakespeare uppfattar naturen
själf som ett kulturarbete. Man ser också
med all önskvärd klarhet af Brandes’
redogörelse, att ehuru det förkonstlade är
Shakespeares afsky, han dock ej undgår
att vara tidens barn och har en svaghet
därför, när det är lifsyrhet, när det kläder
sig i narrdräkt, i speglosornas
harlekins-kappa, och när det ordlekande vitsmakeriet
öfversätter den ungdomligt lifsjublande
erotikens gnabb och pjoller. Äfven betonas
det, ehuru kanske ej tillräckligt skarpt, att
Shakespeare faller för det förkonstlades
frestelse, när han är filosof — en
djupsinnighetens förkonstling.
För Brandes blir den viktigaste frågan,
likasom den blir viktigast för alla
psykologiska Shakespeareforskare, af hvilken art
det omslag i stämning var, som hos
diktaren så tydligt framträdde i och med hans
senare tragiska period. Brandes anser, att
den tilltagande bitterheten måste bero på
personliga orsaker. Han finner ett
polemiskt hållet uttalande af honom om
allmänhetens ringaktning af skådespelaren,
som utan tvifvel med rätta förefaller honom
som ett fynd. Han ser i sonnetterna
själf-bekännelser om en olycklig kärlek och
ställer sig här i opposition exempelvis mot
Schiick och dessutom mot en mängd
Shakespeareforskare. Enligt mitt förmenande
har Brandes rätt däri, att all inre
sannolikhet talar emot, att i sonnetterna blott
skulle föreligga en fantasilek, såsom Schück
anser, medan jag däremot icke är böjd att
tro, att den »svarta damen» är funnen i
mrs Fitton. Brandes påpekar vidare det
fördärfvade hoflifvet på Shakspeares tid
som en af grunderna till hans världsförakt.
Men det förefaller dock, trots allt hvad
han kunnat framdraga, temligen oförsiktigt
att som Brandes så starkt afgränsa tre
perioder i Shakespeares lif, så att man
rent af skulle kunna tala om en yngre
sang-vinisk Shakespeare och en medelålders
misantropisk och slutligen en äldre
resignerad.
Endast så till vida kan påståendet
genom hans dramatiska författarskap anses
vara bekräftadt, att man tager det så i
allmänhet, som det om hvarje människa
gäller, att ungdomen är mest sangvinisk,
medelåldern mest desillusionerad och
misantropisk och ålderdomen mest resignerad.
Försiktigare har engelsmannen Dowden
gått tillväga, när han angifver
hufvudström-ningarna, som genomgå Shakespeares lif,
så, att den ena är den obetänksamma
barna-och diktarnaturens, den andra den praktiskt
beräknande och kloka handlingsnaturens.
Både hans lif och hans dikt synas mig
bestyrka denna tvåfald. Ja, ännu mer, kan
man ej rent af med ledning af denna
motsats finna en strid, en tvekamp om
företrädet mellan dessa två olika banor för
lifvet, å ena sidan äfventyrarens eller
hvar-dagsmänniskans med deras praktiska
lifs-program, om också den förres lutar åt
romantiken, å andra sidan svärmarens mera
fantastiska stridslynne eller botgörarens och
syndamänniskans grubbel?
Brandes har icke tänkt sig diktaren
Shakespeare ställd inför denna tveksamhet och
i valet mellan dessa stridiga impulser. Han
har gjort honom till mer hel och mera
karakter af ett visst gifvet skaplynne under hans
lifs skilda perioder, ena gången
ungdomligt förhoppningsfull, andra gången helt
lydande en motsatt själsstämning, men
i hvarje fall enhetlig. Det förefaller mig,
som om Brandes bok vunnit, därest han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
