Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - William Shakespeare enligt Georg Brandes. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
HELLEN LINDGREN.
bedragas. Som ödesmakt sätter han
bredvid dem det grymma svekets män som
Jago, usla förförerskor som lady Macbeth,
elaka döttrar, gräfvande Lears graf. Dessa
brottsliga naturer stå bredvid dem och
ingifva dem misstroendets och grubbleriets
gift teskedtals som Jago och lady Macbeth,
och man kan vara oviss, om de blott blåsa på
gnistor, som redan i deras natur finnas,
eller om de rent af antända den passionens
eld, som slutligen förtär dem. De ädles
svaghet ser ofta ut som om de vore offer för detta
öde, framställdt i någon person, hvilken är
deras frestare; detta öde ser ibland ut som om
det vore oförskylldt, deras oförskyllda
lidande. Måhända har Brandes öfverdrifvit
detta oförskylldas roll i deras lif. Han
tecknar framför allt deras olycksöde.
Shakespeare har tecknat dessa två, ödet och
skulden, nära sammanväfda. Passionens
dystraste djup, människornas lycksökeri,
lyckans bedräglighet och oron och
slitningen i den utnötande kampen efter
makten, äran och härligheten i världen äro
hans ämnen, och så, som han framställt
dem, tyckes han mig förena anklagelsen
mot människan för svaghet och för ödet mot
orättvisa. An ser han i Lear
själfförgud-ningens löjlighet och framgångstillbedjandets
barnslighet, än i Coriolanus
maktförbäfvel-sens idiotism, och aldrig har måhända
detta allt brännmärkts med så skärande
hån som i Lear och i Coriolanus. När man
här läser, huru makten och högfärden
äro såpbubblor, så får man öfvertygelsen
därom, att förstfödslorätten till ödets gunst
egentligen är en af slumpen tilldelad
grynvälling, och så långt är Shakespeare
misantrop. Denna sida hos honom har Brandes
förträffligt betonat.
För Brandes är egentligen skulden hos
diktarens tragiska hjältar bisak bredvid
olyckan. Allt som är ödets anpart i männi
skolifvet är för kritikern särskildt fängslande.
Intressantast för honom är det att utveckla,
på hvad sätt Shakespeare fremställt
känslomänniskors lidande. Brandes tänker sig ett
Shakespearelifvets zenith, när han är stor
och firad, ungdomligt förälskad i en hög
dam och därjämte vän till grefve
Southampton. Då blir han offret för en
trolös kvinna och trolösa kamrater.
Säkerligen har han rätt, när han menar, att
Troilus och Cressida har gemenskap tned
sonetternas ämne, ty dessa likasom den
märkvärdigt tydda och misstydda tragedien
tecknar skökonaturen och faran för den
känslige att ge sig helt åt den sirén, som
suger lifsmärgen. Samma lifssyn är också,
för Brandes, som här visar sitt kritiska
skarpsinne, det resultat, som framgår ur
en analys af Antonius och Kleopatra. Kung
Lear, som är världsruinens tragedi, är ett
slags sammanfattning af den svikne
idealistens känslor, när han vaknar ur sin
lyckliga oskuldsdröm att världen är välvillig,
för att finna, att den är en röfvarkula.
Brandes har tolkat dess innebörd i
naturligt sammanhang med de båda förstnämda.
Den är höjdpunkten af hans världsförakt.
Lears melankoli är också diktarens, alla,
lägga bakhåll och jubla öfver lyckade
bedrägerier ; till och med välgöraren ser, att
han uppoffras, så fort han gjort tjänst som
stege att nå ärelystnadens mål: morén har
gjort sin tjänst, morén kan gå. Ungefär
på detta sätt vill Brandes tolka
grundtonen i Shakespeares stämning som en djup,
kvalfull pessimism, som grep honom, när
han själf blifvit bedragen.
Det finnes mycket, som talar för, att
denna hypotes är riktig. Under
förutsättning af att Shakespeare genomgått en sådan
personlig skärseld, blir hans afsked till
teatern midt i sin fulla kraft mindre
öfverraskande och mer förklarligt. När han diktar
sin sista pjes och i stormen tecknar Prospero,
är han tydligen trött, men ej såsom en
hvar-dagsmänniska, utan såsom en, hvilken tillika
är diktare. Alderdomskänslan kommer
tidigt, när man som han är karakter, stridbar
och tillika diktare. Men hans
ålderdomströtthet är utan kälkborgarens knarriga
missnöje med världen, när han blir gammal.
Världen rycker för diktaren allt mera.
fjärran. Den står för honom ej mer i
middagssolens hetta och brand men i
aftonsolens lugna glans — som ett
skådespel. En viss intresselöshet för dess äflan,
en viss lugn likgiltighet för dess
småintres-sen fyller honom. Och dock är hans
kärlek till lifvet ej därför slut. Han vill ha.
makt, och han känner sig mogen att
utöfvades Så skapade han sig för egen del
den välmående reträtt i Stratford, dit han.
ännu i sitt lifs bästa år drog sig tillbaka,
frivilligt nedläggande sin penna, lefvande
nära nog anakoretiskt afskild från sin
mannaålders tummelplatser och kamratlif,
omgifven af småborgare och gammaldagsfolks.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
