Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En af de få. Af Calla Curman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
CALLA CURMAN.
Dagar kommo och gingo, och vintern
hade brutit in. Ännu var Maurice kvar,
men festerna hade nästan upphört, och
när han ännu någon gång ställde sig i
spetsen för en glad tillställning, såg man
hos honom ej längre ungdomsjublet, utan
en feber, som måste förströs. En
uppmärksam betraktare kunde se, att hans
drag fått något bittert och spändt, såsom
hos en, som kämpar för lifvet. Hans
skratt hade förlorat sin klang, och i ögat
glimmade ofta en olycksbådande eld.
Det var vid sommarens slut som en
ny läkare slog sig ned i staden. Doktor
Hjelm var några och trettio år, en god,
jovialisk man, skicklig och aktad i sitt
kall, en praktisk natur med jämnvikt och
lugn värdighet, en fullständig antipod till
den ömsom drömmande, ömsom
sprittande och impulsive fransmannen. Med dof
förtviflan såg Maurice, hur ett par
blåklintsögon fingo ökad glans, när doktorn
var med i sällskapet, och han förstod, att
dennes fasta, manliga natur var det stöd
som Annas späda, veka väsen behöfde,
och att dessa båda skulle söka lycka och
kärlek hos hvarandra. — Men kanske
missleddes hans blick af svartsjuka? Ah,
hans ljufva madonna, hans sankta Anna,
blott i hans hemland skulle hennes kapell
byggas — ej i den kalla norden!
Det var under denna tid han skref
till sin moder:
»Många bref från dig och min far
ligga obesvarade framför mig, bref, som
manat mig hem till arbete och plikter
— och ändock är jag kvar här! Jag
måste synas eder förryckt — jag har ju blott
skrifvit två bref under de många
månader, som förgått, sedan jag lämnade
Frankrike. Men Norden har så betagit mig,
att min ande liksom håller på att
omdanas. Det galliska elementet däri
uppslukas så af det nordiska, att det nästan
förefaller mig som hade ödets nyck låtit
mig födas i ett land, dit jag ej hör. Un-
dra ej på mig! Du skulle hafva sett dessa
ljusa sommarnätter, som voro såsom en
enda gyllene morgonrodnad, som berusar
nykomlingens fantasi med underbara,
förut ej anade bilder — och du skulle
förstå, att man ej kan slita sig lös. Du
skulle se denna bleka natur, i all hennes
rörande fattigdom, hur gifmild hon ändå
är, och du skulle förstå att man måste
älska detta land, såsom ynglingen älskar
sin fattiga mor, som ger honom allt hon
äger — ja, t. o. m. mer än hon förmår.
Naturen ligger där sedan så arm och grå,
ty under några korta veckor skänkte hon
bort alla sina skatter. Det är ej som
hemma i södern, du vet. Där är
moder natur ödslande rik, men ändå god
hushållare — hon sparar till vintern och
ger människorna då murgrönan,
cypressen, oliven, orangeträdet och mycket annat
skönt. Här älskar hon att ge allt på en
gång — och sedan har hon bara ett hvitt
bårtäcke att svepa omkring sitt armod!
Och människorna — stilla,
betänksamma, kärnfriska naturer — i en hvar
af dem bor en oegennyttig vän! Och
ett hem här är något helt annorlunda
bebodt och inbjudande än i södern, där allt
är anlagdt på att lefva utomhus. T. o. m.
jordarbetarnes hem kan här vara ett
litet paradis! Jag trifs bättre i en sådan
vänlig, rödmålad stuga med syrénbusken
nickande utanför, än jag gör i söderns
palats med vinrankskransad marmorportik.
Ack förlåt att jag denna gång ej
är en lydig son! En gång offrade jag
mitt halfva lif, min framtid som
estetiker och skriftställare, för att foga mig
i edra önskningar och blifva
affärsman, så godt jag det förmådde.
Begär ej, att jag nu skall offra hela lifvet,
min kärlek till Anna och mitt hopp att
hemföra henne som min maka. Du
känner den unga flickan redan, älskade
moder, för hvilken jag ingen hemlighet äger,
känner henne genom mitt föregående bref.
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
