Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En af de få. Af Calla Curman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN AF IDE FÅ.
165
Och du känner din son! En gång älska
— och älska för hela lifvet! Låt mig
stanna här ännu en tid, för att vinna
henne. Hon tycks ännu ej förstå mig.
När jag en dag vågadt häntyda på
min kärlek, så hånade hon den och
sade, att fräsande eld släcks fort. Jag
har sett att hon, i likhet med de flesta
här i hennes nordiska land, nog är road
af utländingen, men i grunden står
främmande och undrande inför hans
superlativa väsen. Och när min fantasi ger
sig luft i flödande ord och lifliga
åtbörder, så finner hon mig barnslig,
löjlig, teatralisk! och stinger mijr med ett
ironiskt inkast. Och jag drager mig då
undan en tid med tusen blödande sår, och
jag rasar i förtviflan öfver att ej kunna
tänka samma kyliga, stillastående tankar
som nordiska människor och tala samma
kloka hvardags-språk som de, så kanske
hon skulle tro mig, lyssna till mig och
småningom älska mig och icke, såsom nu,
gång på gång svika mina förhoppningar
och kasta löje och hån öfver det största
och sannaste inom mig. O ve, »Sainte
Änne» stiger ibland ned från sin
helgonnisch och är då en obarmhärtig kvinna,
som blickar kallt och hårdt på den lidande.
Och mina svårigheter växa. Kanske
— kanske tillhör hennes svala hjärta en
annan. Ibland förtviflar jag. Men hon
skall bli min! Gif mig blott litet tid ännu.
Jag reser ej härifrån förrän jag blifvit
segervinnare — — eller en bruten man.
Moder min, jag vet, att mitt bref är
osammanhängande, fullt af motsägelser;
men jag lefver såsom i en yrsel af oro
och hopp, af svartsjuka och feber. Med
andra ord, jag är en oberäknelig
människa, och ditt älskande modershjärta
måste hafva stort öfverseende med din
förtviflade son Maurice.
En afton någon tid härefter, när
Maurice besökte det Stjerneska hemmet, fann
han Anna i en ovanligt blid och solig
sinnesstämning, och hans hopp flammade
åter upp. Hon satt ensam i
arbetsrummet. Med det gladaste leende och
båda händerna utsträckta gick hon emot
honom, färdig att säga något, som hon
dock i rodnande förvirring lät blifva
osagdt. Denna stråle af godhet gaf
honom nytt mod, och nu strömmade ur
hans hjärta så som aldrig förr en
bekännelse af allt hvad han älskade, hoppades
och led för hennes skull. Det var en
hel storm som brusade emot henne och
nästan bedöfvade henne. Han stod ej till
att afbryta. Nu eller aldrig måste han
tala ut — och den unga flickan började
slutligen fatta, att denna människosjäl,
som hon hånat och lekt med, var en själ
i djupaste nöd.
När hon ändtligen kunde svara, var
det med skälfvande stämma hon sade
honom, hur förkrossad hon var inför denna
känsla, som hon aldrig förstått och aldrig
kunde besvara. I brutna, förvirrade
meningar bekände hon, att hennes hjärta
tillhörde en annan, att han nyss begärt
hennes hand, att hennes föräldrar
samtyckt till hennes förlofning med doktor
Hjelm, och att de skulle växla ringar i
morgon. Detta hade hon velat meddela
Maurice, då hon gick emot honom, men
hejdats af något oförklarligt i hans
utseende, som förstummat henne.
All färg flydde med ens från hans
ansikte, och i en enda klar bild såg han —
såsom en drunknande kan göra det —
hela sitt förflutna lif med dess sköna
förhoppningar och hvad han nu gick att
mista. Han hade sett på lifvet med en
ung skalds ögon — ack, för honom hade
det tett sig härligare än för de flesta!
— och allt detta skulle således mynna
ut i försakelse, afsägelse och mörker.
Han såg det så tydligt, som hade man
skrifvit det i eldskrift för honom, att från
denna stund var han en bruten, lefnads-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
