Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En af de få. Af Calla Curman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN AF IDE FÅ.
167
sömngångare in i salen. Han hälsade på
ingen, såg ingen mer än henne. Ingen
vågade heller närma sig honom. Det var
som om en vålnad trängt sig in i
kretsen. Anna märkte honom lyckligtvis ej,
där hon dansade med sin fästman, och
de logo och skämtade i ungdomens lycka
mot hvarandra. Orörlig, dödsblek följde
Maurice dem med sina svarta, flammande
ögon, som voro blinda för allt annat.
Sällskapet greps af förstämning. Men
fanns det då ingen, som kunde tala till
honom, frågade man hvarandra, ingen som
ville göra honom uppmärksam på det
opassande i hans närvaro, hans hela
besynnerliga beteende? Nej, ingen ville det.
Man hade en instinktlik känsla af en
sådan sorgs helgd.
Sällskapet började supera. Nu
klingade värden mot glaset och höll ett
hjärtligt tal för de nyförlofvade. Stämningen
höjdes under detta; man glömde för
ögonblicket bort »begrafningsgästen» och
deras skål dracks under stigande glädje.
Maurice, alltjämt samma spöklika
företeelse, såg oafvändt liksom med brusten
blick på Anna, som stod där röd och
varm i andra ändan af rummet, grep ett
glas, klingade med ingen, tömde det till
sista droppen, kastade det så till golfvet,
där det splittrades med ett skärande ljud,
och lämnade festen lika tyst och
skugglik som han kommit.
I daggryningen reste han från staden
och ingen har sedan någonsin sett
honom där.
Fyra årtionden kommo och gingo.
Stora förändringar, nya tankar, omdanade
sanningar, epokgörande uppfinningar och
upptäckter hafva under denna tid
förvandlat nästan allt på vår jord med
framåtskridandets oemotståndliga lag.
Men midt i alla dessa förvandlingar
vet jag ett litet oroligt ting, som förblef
oförändradt — ett människohjärta.
I den lilla svenska landsortsstaden är
allt förändradt på dessa sista 40 år ända
till oigenkännlighet, och man kan numera
räkna den till en af landets mera
betydande städer.
Doktorinnan Anna Hjelm bor där ännu,
men också hon är nästan oigenkännlig. Af
den blomstrande nordiska skönheten finns
intet kvar mer än den slanka, smidiga
figuren, som bibehållit en märkvärdig
ungdomlighet. De tre sista åren, som hon
tillbragt såsom sin mans sjuksköterska, ha
i synnerhet tryckt djupa ålderdomsspår på
henne. Hennes gamle make, som länge
varit sjuklig, var dessa sista tider bunden
vid sängen i ett tärande lidande, tills
döden gjorde ett slut därpå. Dag och natt
offrade hon sömn, hvila och all sorts
vederkvickelse för att hängifvet vårda
honom. De hade varit hvarandra ett par
goda, trofasta makar, och hon led djupt
af dödens skilsmässa. Nu satt hon där
allena i sitt lilla hem. De fem barnen
voro alla fullvuxna och ute i världen.
Ack hur gammal och öfverflödig hon
känner sig nu! Enkeskruden gör hennes
utseende ännu åldrigare och dystrare, där
hon sitter i den kulna novemberkvällen i
det ensliga hemmet. Medan hon så letar
bland alla gamla minnen, dyker också
bilden af Maurice Gérard fram. Hon hade
aldrig hört något från honom under dessa
gångna 40 år. Han hade aldrig skrifvit
till någon, så vidt hon visste. Ingen kände
hans öden.
Vid sjukbädden, under pröfningens
långa dagar och nätter hade äfven andras
lidanden gått upp för henne och mött
hennes förståelse såsom aldrig förr, och
en längtan hade vaknat hos henne att
bedja den man om förlåtelse, som hon
en gång tillfogat djupaste smärta. Den
stackars Maurice Gérard! Också han är
gammal vorden nu!
Medan hon stirrar in i den
slocknande brasan, mognar alltmer ett beslut inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
