Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - På höjden. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ HÖJDEN.
Jag lyssnat har till hoppets morgonsång,
till dagens sorl, till minnets aftonvaka,
gått fagra stigars kretsgång, stått på
språng
att gripa lyckan, — här är jag tillbaka!
Så hälsar jag dig åter, trogne vän,
som jag för falska gudar öfvergifvit;
du höjdens ande, känner du mig än,
har du i glömskan dock den samme
blifvit?
Jag blickar i ditt öga än en gång,
hvars klarhet endast ljusa minnen
rymmer,
jag lyssnar till din röst, som till en sång
från hemlandsberg, dem ännu dimman
skymmer.
Räck mig din starka hand, och led
mig opp
Lill höjden, att jag åter fritt må andas,
och låt mig se, hur förd af tidens lopp
en nyfödd dag i österns solglöd randas.
Du ädle frestare, gif tanken flykt
och gif den mod sin tunga dvala bryta,
låt se det framtidsland, som du mig
byggt,
och lär mig stenarne till bröd förbyta!
Ja, jag har glömt dig, fjärran, från dig
skild,
jag sökt en fröjd, som sig i vimlet gömde,
för annan skönhet bleknade din bild,
och kall och hotfull jag din stränghet
dömde.
Min fot är trött af månget fåfängt fjät,
mitt sinne trött af många tomma
tankar;
på allmän led jag kastat mina nät,
trott mig i hamn och drifvit för mitt
ankar.
Men lika godt, — jag klagar ej min
lott,
jag fått det svar, som höfdes mina frågor,
jag mist en illusion, men jag har fått
en tro, som härdats i mitt tvifvels lågor.
Jag vet det: allting skiftar, allt förgår,
allt rinner bort som sand ur våra händer,
hvar låga slocknar, — endast ett består:
den eldens makt, som dessa lågor
tänder.
Jag vet; den lön vi vinna är ej värd
de steg vi gått, de bördor som vi
lyfte;
det finns ej mål, — vårt mål, det är vår
f ard,
som höjer sig, från syfte och till syfte.
Hvad klarhet öfver höjderna sig brer,
hur friskt af morgonvind min panna svalkas!
Du ädle frestare, hur skönt du ler!
Säg, är det tecken för den dag, som nalkas?
Tor Hedberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
