Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Fredrek på Ransätt. (F. A. Dahlgren.) Af Gustaf Fröding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i82
GUSTAF FRÖDING.
främmande förfiningen och lärdomen i
universitetsstaden. »Rullan» kallades med äkta
värmländsk munvrängning för »Ruel»,
student Olson för »Orsa» och katakomberna
för »katakombera».
Fredrek på Ransätt hade i ganska hög
grad hvad man kunde kalla humoristiskt
mimisk inbillningskraft, han var därutinnan
besläktad med Bellman, och han förstod
att med hjälp af denna och ett rikt förråd
af bredt komiska värmlandsord gifva en
särdeles liflig och roande karakteristik af
de gubbar och gummor, gossar och jäntor
han låter tänka, känna och tala, bliga och
dansa och bära sig åt i sina visor. I
bara ett ord som »åderkulang» ligger en
hel historia af en förgången tids bondiska
förnämitet och beundran för det aflägset
fina — för våra dagars skolbildade och
beresta drängar och pigor är det kanske
redan alltför naivt. Och i en beskrifning
som denna af ett par gamla rothjon:
»A di såg ut i syna så
som ett par gamle vrängde fecker»
är uttryckt all ålderdomens rynkighet och
förbleknade skinntorrhet i den mest
träffande bild, som skoningslös och
uttrycksfull bondhumor kan uppfinna.
Det är emellertid icke bara dylika
smådrag som gifvit drastisk kraft och
åskådlighet åt Dahlgrens folklifsskildringar. Man
finner bland hans visor äfven
genomkom-ponerade helbilder, riktiga praktstycken af
verklighetstrogen och humoristisk konst.
Det är dessutom i hans visor oftast ett episkt
element, en eller annan liten historia och
icke bara taflor af episoder ur folklifvet.
De hafva därutinnan och i den
humoristiska tonen möjligen någon likhet med de
fornengelska balladerna — och naturligtvis
ännu mer med dansken Blichers jutska
visor och Fritz Reuters »Läuschels an
Rie-mels». Jag vet icke, om dessa i någon
mån varit Dahlgrens förebilder, men tror
det knappast, emedan likheten är en inre
släktskap, icke något som erinrar om
efterbildning. Skall man göra ännu en
jämförelse, så vore det väl närmast med
holländska och flamska taflor. En visa som
den utomordentligt friska och målande om
»Köke» eller den om »Bonnspelmaen» kunde
nästan insättas som text till en sådan tafla.
Häj freske tag! Gi plass,
Häj, skrap å stamp å skåk!
Smäll klacken klass på klass!
Hyss läggen opp i tak!
Hva småler ni kärnger, där bål?
Bälj kafifee i er å tig!
Blann te å gi hit mej a skål
mä ullvalle . . . sett int å blig!
Lika grotesk, men af djupare humor
är den förut nämda visan om »Rotgöbben
å rotkärnga», som en gång varit glada och
älskogslystna ungdomar, ehuru de nu på
gammaldagarne gå på träben och måste
hålla sig stilla. Under ett samtal om gamla
minnen från ungdomsdansar och
kärleksmöten gripas de plötsligen af ett
omotståndligt begär att ta en svängom. »Dä
va te stullte å te styllte, så godt di
nön-stin kunn dra sta», och inom kort lågo de
bägge »på hvann sin langbänk som ett
by lite»,
»Men gobben sa: »lott svetten skole
frå skrottera så mö han vill,
lott värken molé mer än ill
i rygg å skank — dä må vi tole;
vi ska allt danse lell iblann,
för slite ondt går gärne an,
om bar en stackers uschling kan
förut ha morosamt e smole.»
Denna lidelsefulla
»après-nous-le-déluge»-stämning hos de bägge träbenta rothjonen
är icke bara kostlig, den har något rörande
på djupet, som vittnar om författarens
medkänsla med fattiga stackare, fastän
medkänslan icke bär minsta spår af
sentimentalitet. Detsamma kan sägas om det i all
sin landtliga enfald finkänsliga stycket om
»Rotlanken», som aldrig fick vara i fred
för sitt öknamn och alltid råkade i
vanvettigt raseri, när det kastades efter honom
af elaka pojkar, men som blef så vek om
hjärtat, när Fredrek på Ransätt en gång i
sin första ungdom visade honom en
vänlighet, att han ställde sig att fundera på
något sätt att visa sin tacksamhet.
»Jo», sa’n te slut», nu vet ja rå:
kall mej Rotlanken
så mö härr Fredrek kan gå på,
ja ska int bank’ en».
Mera direkt uttalad är medkänslan i
visan om »Mor Britta», som var så nöjd
att lefva och var så nöjd att dö, och den
om »Mäster Fälling» och hans kärlek till
sin gamla smedja, där han lefvat fram sitt
lif och en dag som blind gubbe lade sig
ned att dö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
