Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Rudyard Kipling och hans Djungelbok. Af Hellen Lindgren - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RUDYARD KIPLING OCH HANS DJUNGELBOK. 215
och träsken. Men ingen af dem har det
högre lifvets gåfva, gåfvan af förutseende.
Somliga af dem äro rena dumhufvuden.
De älskvärda dagdrifvarna, fåglarna, bara
kvittra och kvittra, och i träden pladdra
de ett och detsamma om och om igen,
om också de ej uppgå mot aporna i
meningslös, tomhufvad skrytsamhet. Dessa
senares prat har pretention. De hafva
intet minne, och om de också stoltsera aldrig
så mycket, äro de ändå apor, d. v. s.
meningslösa efterhärmare — måhända äro
de den stora människohopens förfäder. —
Författaren har inlagt en djup ironi i
skildringen af deras lif. Kanske skulle man
till och med kunna gissa, hvilka han
menar på sidan 37 i första delen, men man
bör noga akta sig att säga det, ty
människovärldens apor ha mycket större makt
än djuraporna.
Med andra ord: fastän i denna bok allt
så genomgående är saftig beskrifning, är
också allt filosofi och på samma gång
dram och naturskådespel. Vi människor,
som så gärna använda högtidliga ord,
begripa, när vi läsa om detta, bättre än
någonsin förr, att det finns symbolisk betydelse
i djurlifvet. Kanske skulle vi, om vi
verkligen en gång kunde lösa detta lifs
outgrundliga problemer, komma närmare
ursprungsordet till hela lifsgåtan. Här är
den kalla grymheten representerad af den
tröga krokodilens lugna blodtörst. Den lilla
mungons oaflåtliga strid mot den farliga
ormen, den store elefantens lugna
krigstjänst i indiska arméen antyder för oss,
att djursamhället icke är så skildt från
människovärlden, som vi kanske trott. Den
mänskliga förnöjsamheten är kanske
öfverträffad af den djuriska, och den mänskliga
idealiteten, som alltid suckar och klagar,
trånar och längtar efter det oupphinneliga,
får en läxa inför den resignation, som
härskar här, där allt godt tillfaller
kroppskraftens förtjänst, utan att de, som lida
nederlag och få risbastu, mycket bry sig om att
sörja öfver, om kraften ibland är brutal.
Det är denna djurens optimism, som
författaren på ett så lefvande sätt låtit oss känna,
vi inandas de vilda snårens friska luft,
djuren äro »det fria folket». Men så
mycket mer gripande är målningen af djurens
nöd, »när fruktan fick makt i djungeln», af
det ögonblick, då djuren svagt känna, att
det finns någonting, som heter pessimism och
melankoli. Beroendet af naturen är beroendet
af en nyckfull husbonde, som visserligen i
allmänhet är god och gifmild, men, när han en
gång vill vara hård och grym, också är det
med besked. I sitt godtyckliga majestät kan
naturen af en onådig nyck låta regntiden
torka in, och då kommer den svåra tiden
för djuren, och inför naturens grymma
tyranni krymper hela djurvärlden tillsammans
till en skugga af sig själf. Likasom den
törstande jorden då tyckes ropa vatten,
vatten, så betyder kreaturens suckan och
tjut då ett nödrop, som är otåligare än
den hungrande människans, ty ett djur kan
utstå allt, blott icke hungra. Och det
intressantaste blir hvad som nu inträffar.
Nöden förenar, alla små strider om lif
och lem, om lif och död äro nu glömda.
Man samlas vid vattenställena som om man
aldrig varit fiender, dö kan man nog med
glädje i strid, men detta oerhörda att dö
af brist och långsamt, det är för djurens
medvetande värre än allt annat. Det var
då som tigern dödade den första
människan och djuren blefvo vilda af
blodlukten. Det är djurens stora melankoliska stund,
när de ej få sitt lystmäte af mat och dryck.
Det var magfrågan som föranledde deras
syndafall, ty djuren kunde icke lida på
detta sätt, och så fick djungeln veta, hvad
fruktan ville säga, hvad striden för
tillvaron var, nämligen icke blott striden för
stridens skull och för ro skull, för att vara
tapper och stark, men striden för ett
praktiskt mål, och detta är också det enda som
kunnat lägga en lätt skugga öfver
vildmarkens spänstiga befolkning. Men fastän
deras lif nu ofta är ett djurkrig, och fastän
»den hårlöse, som går på bakbenen,» har
gjort sig till deras herre och öfverman, är
deras tillvaro ännu som förut det »fria
folkets» glada dagar, och deras
öfverlägsenhet är den, att de aldrig känna
instängningens, köldens eller bristens sorg — deras
jaktmarker äro för stora -—-, det finns
ingen pauperism, ingen underklass i
djurvärlden, och det är blott när naturen själf
stänger sitt visthus som fruktan och
råd-villhet fatta djurrepublikens muntra
jägarskaror.
Geniet hos Kipling är ej blott individuelt,
ty ehuru geni naturligtvis är liktydigt med
en syn på tingen, som är både individuel
och originel, har Kipling ej blott detta
indi-viduela, som är oefterhärmligt och som där-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
