- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sjette årgången. 1897 /
190

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Rudyard Kipling och hans Djungelbok. Af Hellen Lindgren - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

i190

HELLEN LINDGREN.

för är hvarje verklig personlighets kraft och
behag — men hans originaitet leder oss
icke blott till hans eget individuela
konungarike som känslomänniska och
diktare och inviger oss ej blott i dess
hemligheter. — En sådan storhet har något i
viss mån fattigt i sin ensidiga beundran
för sitt eget hemområde inom litteraturen
— men Kipling hör icke till de ensidiga
individualisterna, han älskar tvärtorn just
naturmuseet med dess omätliga mångfald,
och hans synpunkt är ibland så vid och
stor, att den kommer oss att hisna på
samma behagliga sätt som när man står
på en bergstopp. Intrycket af hans
skildringar är för öfrigt mycket egendomligt.
Jämte hans barnsliga lifslust visar han oss
rent af pojkaktigt skalkaktiga indiern-asketen,
samhällsföraktaren och den ofta nog trötte
mannen, som isar oss med sitt världsförakt.
Så till exempel i den historia, som heter
»Pu-run Bhagats underverk», där den förnäme
mannen, hvilken fordom varit minister, som
besökt England och varit ett fashionabelt
lejon i europeiska sällskapskretsar, mannen
som känner europeisk bildning lika väl
som asiatisk, en vacker dag tager
tiggar-stafven och stänger in sig i en
bergsgrotta. Denna klosterhistoria är väl känd för
denna tidskrifts läsare från förra året. Den
förefaller, i sin skildring af mannens
kärlek för djuren och likgiltighet för
människorna, för världen, för lifsintressena, som
en pust från isregionen, som ligger högt,
högt öfver vårt lilla lif med dess små
horisonter. Den förefaller som en
sjukbulletin öfver ett människosläkte, som ligger i
feberdrömmar, och vid hvars bädd den
indiske filosofen småleende skrifver: pulsen
dålig, men sömnen god. Opiatet verkar.
Lifvet flyr, men långsamt, människosläktet
är dödligt sjukt af grubbelsjukans
indifferentism.

En jämförelse torde här kunna göras,
ehuru den möjligen är alltför djärf, då man
i allmänhet knappast har tillstånd att
jämn-ställa några af de särskildt af kritiken
favoriserade antika storheterna med moderna
genier. Och dock ligger det i Aristofanes’
idékrets något besläktadt med den Kiplingska. I
»Molnen» är visserligen den atenske
skämtaren mera uppenbart satirisk, när han i
sin samhällsfarliga elakhet låter
fågelrepubliken grunda sin molnstat genom att
bygga en stad halfvägs mellan himmel och
jord för att afbryta förbindelsen mellan
gudar och människor. Men äfven hos
Kipling påminner själfva greppet om den
grekiske diktarens kanske hittills
oupphun-na förmåga af vildt växande humor och af
obekymrad hänsynslöshet gent emot den
materiela världens rimlighetslagar och
skrankor för olika klasser af naturvarelser.
Kiplings fantasi visar sin märkvärdiga kraft i
uppfinningen, när han för oss åskådliggör,
att äfven skogen är ett samhälle
underkastadt sin lag, att i Djungeln också bor ett
folk med känslor, och när han sedan utför
djursynpunkten så genomgående, att
människorna ibland förefalla oss små, och så att
den blir oss naturlig.

Men det är dock att märka, att han icke
ger djurvärlden mer än djurvärlden tillhör,
han kan icke sägas vara djurradikal, så
att han för att förfäkta denna
djurunderklass’ rättigheter blir partisk för dess parias
eller förklenar människan. Dess ömhet är
i alla fall instinktens, dess hat vildhetens
— människan är alltid den vise, den
store, den hvars blick djuret ej kan se i ögat,
den hvars kärlek också för djuret är en
stor skatt, den hvars hofstat äfven djuret
gärna vill tillhöra, den som har den
mystiska egenskapen att äga »den röda
blomman» d. v. s. att kunna tända och sköta elden,
människan är ändå — förståndstrollkarlen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:42:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1897/0216.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free