- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sjette årgången. 1897 /
236

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Strindberg—Heidenstam—Hedberg—Pelle Molin. En litterär vårrevy af Hellen Lindgren - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

i236

HELLEN LINDGREN.

gan af ett feberanfall, så blir det hela bra
likt en den eviga törstens ökenvandring,
med torra läppar och gäckande fata
morgana.

Och just så blir intrycket af Strindbergs
Leka med elden. »En komedi», jo jag
tackar! Nej, en kamp om kärlek —
feberkärlek nämligen — är det, ett oupphörligt
utfrågande, huruvida den ena känner
kärlek för den andra eller ej känner det,
hurudan kärleken nu en gång är eller borde
vara, och ett likartadt tema förekommer i
Bandets vid rätten afhandlade tingsmål,
där baronen och friherrinnan också i
mellanstunderna mellan rättens öfverläggningar
och förhöret ha till diskussionsämne,
huruvida kärleken är afvigsidan af ett hat eller
hatet rätsidan af en kärlek.

Om det är mulen luft här, om
»Förvirrade sinnesintryck» ger oss en
nattvandring utan kompass, hur ren, klar och hög
blir icke atmosferen däremot i den
beundransvärda Rundschau af svensk
landskapsnatur från Ystad till Åreskutan,som
Strindberg skänkt oss i Svensk natur. Ingen,
som älskar vårt land, skall kunna undvara
den skildringen af våra landskaps olikartade
lynnen. Det är en liffullhet, som om man
presenterades för talande och handlande
personer, hvar och en med sitt ansikts
uttryck, sitt själfulla uttryckssätt, sin
menande tystnad, sitt hjärtelag. Denna
skildring hör till de saker, hvilka Strindberg
skrifvit, som rotat fast hans namn i svensk
litteratur som en af våra ojämförliga. Här
är det den stora sköna kärleken, i stället
för det stora fula hatet, som har talat. Han
har icke satt lupen för ögat här. Ju
fortare Strindberg ser, dess bättre ser han
ock, men sätter han mikroskopet för ögat,
kommer han att bakom formskönheten
upptäcka skelettet och dödskallen. Han är
en vetenskapsman till anlaget, men den
ansträngda observationen gör hans intryck
plågsamma. När han kväfver sitt hvadan
och hvarthän, som vid naturskådespelen,
blir han, den store själfplågaren, lugn och
harmonisk som ingen annan. Människorna
irritera honom för mycket, han blir
män-niskohatare, de erbjuda honom för mycket
motstånd; han gillar bara barn eller
kvinnor, som äro såsom barn, eller bönder,
som han kan fa tufsa med som han
behagar, skärgårdskarlar, på sin höjd
rödarums-artister, men allra bäst finner han sig i ett

stilleben med blomstermålningar och
djurstycken eller sittande framför ett svenskt

landskaps välkända vyer.

*



Tschandala är en originel om också
bizarr bok. Ibland stiger dess patos till
förtviflan, och ämnet är ruskigt nog, magister
Andreas’ strid mot hvad Strindberg nästan
skulle vilja kalla ödesmakten, representerad
af en halfifjoskig så kallad baronessa och
ockrardotterns ännu besynnerligare
förvaltare och älskare, en zigenare, en hästtjuf,.
en skojare, och om ni tänker till allt
hvad fult tänkas kan, är det ändå ej;
för mycket. Karl XI:s tid säges vara
skådeplatsen för händelsen — därom
vittnar dock icke berättelsen synnerligen —
men färg både af landskapet Skånes
politiska förhållanden och natur får den — hur
blir icke detta jordagods lefvande!—, och
tillika bär det färg af en olycklig människas
kval, vånda och tvifvel i teckningen af
magisterns stolthet, hans öfverlägsenhetskänsla
inför plebejen, hans lärda upplysningar till
denne och hans vanmakt trots allt, tills
han slutligen räddar sig genom att vädja
till vidskepelsen och laterna magica. I hans
snärjande i ett garn, hans sprattlande i ett
nät af fina, illfundigt uttänkta planer, som
han själf hjälper till att spinna och
sammanfläta, i det han med sin öfverlägsna
visdom ger motståndaren materialet till
väf-ven, märker man en icke längre ny idé
hos Strindberg. Stode författaren blott en
smula mer objektiv gent emot sitt i
Tschandala skildrade offers magisterns olycksöde!
Såge han blott med mera lugn blick
dennes oerhörda misstänksamhet, hans
ofrivilliga förlöpningar och hans dumheter som
detektiv, när han som vetenskapsman tar
mått på fotspår i marken med svafvel och
gör sig oupphörliga förebråelser, i det han
ger sig själf motsatta order, än
kommenderande framåt marsch, än straxt därpå
helt om och ändrande sitt fälttågs
krigsplan fullkomligt à la grecque. Och likväl
umgås han med zigenaren! Om Strindberg
ägt blott aldrig så litet af objektivitet gent
emot sina teorier, hade förmodligen af denna
berättelse kunnat framgå ett mästerstycke.
Sådan den nu är, är den i alla fall en
nocturne, som öfverraskar med vissa
tongångar af både fägring och dyster skönhet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:42:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1897/0266.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free