Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Strindberg—Heidenstam—Hedberg—Pelle Molin. En litterär vårrevy af Hellen Lindgren - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i236
HELLEN LINDGREN.
gan af ett feberanfall, så blir det hela bra
likt en den eviga törstens ökenvandring,
med torra läppar och gäckande fata
morgana.
Och just så blir intrycket af Strindbergs
Leka med elden. »En komedi», jo jag
tackar! Nej, en kamp om kärlek —
feberkärlek nämligen — är det, ett oupphörligt
utfrågande, huruvida den ena känner
kärlek för den andra eller ej känner det,
hurudan kärleken nu en gång är eller borde
vara, och ett likartadt tema förekommer i
Bandets vid rätten afhandlade tingsmål,
där baronen och friherrinnan också i
mellanstunderna mellan rättens öfverläggningar
och förhöret ha till diskussionsämne,
huruvida kärleken är afvigsidan af ett hat eller
hatet rätsidan af en kärlek.
Om det är mulen luft här, om
»Förvirrade sinnesintryck» ger oss en
nattvandring utan kompass, hur ren, klar och hög
blir icke atmosferen däremot i den
beundransvärda Rundschau af svensk
landskapsnatur från Ystad till Åreskutan,som
Strindberg skänkt oss i Svensk natur. Ingen,
som älskar vårt land, skall kunna undvara
den skildringen af våra landskaps olikartade
lynnen. Det är en liffullhet, som om man
presenterades för talande och handlande
personer, hvar och en med sitt ansikts
uttryck, sitt själfulla uttryckssätt, sin
menande tystnad, sitt hjärtelag. Denna
skildring hör till de saker, hvilka Strindberg
skrifvit, som rotat fast hans namn i svensk
litteratur som en af våra ojämförliga. Här
är det den stora sköna kärleken, i stället
för det stora fula hatet, som har talat. Han
har icke satt lupen för ögat här. Ju
fortare Strindberg ser, dess bättre ser han
ock, men sätter han mikroskopet för ögat,
kommer han att bakom formskönheten
upptäcka skelettet och dödskallen. Han är
en vetenskapsman till anlaget, men den
ansträngda observationen gör hans intryck
plågsamma. När han kväfver sitt hvadan
och hvarthän, som vid naturskådespelen,
blir han, den store själfplågaren, lugn och
harmonisk som ingen annan. Människorna
irritera honom för mycket, han blir
män-niskohatare, de erbjuda honom för mycket
motstånd; han gillar bara barn eller
kvinnor, som äro såsom barn, eller bönder,
som han kan fa tufsa med som han
behagar, skärgårdskarlar, på sin höjd
rödarums-artister, men allra bäst finner han sig i ett
stilleben med blomstermålningar och
djurstycken eller sittande framför ett svenskt
landskaps välkända vyer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>