Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Strindberg—Heidenstam—Hedberg—Pelle Molin. En litterär vårrevy af Hellen Lindgren - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBERG-HEIDENSTAM — HEDBERG-PELLE MOLIN.
237
I en af uppsatserna i sista delen af
Tryckt och otryckt talar Strindberg om
»min mästare Honoré de Balzac», och det
finns verkligen i början på Tschandala
sidor, som gifva intyg på en om Balzac
starkt erinrande förmåga af beskrifning, så
när Strindberg aftecknar det förfallna
herresätets oerhörda förvirring, Babelstornet och
Noaksarken af de svirande människorna
och de kacklande djuren och af huller om
bullret af trasgrannlåt, festrus, orgier för
stängda dörrar, underjordiskt hundskall och
jag vet icke allt hvad för planlöst och
förvirradt sorl af en herregård utan husbonde
och människolif utan styrsel. Sådant
påminner verkligen om det allra bästa af det
som alla sedeskildrares mästare har skrifvit.
Det finns också en yttre likhet i hvad
beträffar Strindbergs håg att fördjupa sig i
en brottmålshistorias labyrint med de lärda
utläggningar, som tillhöra de juridiska
klyf-tigheterna. Men i detta fall går ej heller
likheten längre än till det yttre. Ty
Strindberg har härvidlag icke illusionens konst,
tekniken felar honom; magister Andreas’
tafatthet öfvergår på författaren, och
vetenskapsmannens »docerande ton», som
magistern förebrår sig, smittar äfven
berättaren. Äfven Balzac kan blifva docerande
och pedantisk och ej så litet långtråkig,
men, man vet icke huru, han får alltid
världsmannafilosofiens ton äfven öfver sina
lärda utredningar, medan man här blir
något skolboksmässigt uppfostrad och
underrättad.
Detta citat af Strindberg om Balzac
som läromästaren torde äfven ha sitt
intresse därigenom, att däraf tyckes framgå,
att Strindberg läst dennes Recherche de
Vabsolu, som bekant en af hans allra
yppersta berättelser; denna afhandlar ett
misskändt genis förtviflade brottningskamp
för att uppnå den absoluta enheten i
kemisk mening och hans misslyckande i
triumfens ögonblick, hans martyrskap
genom missförståndet af alla dumbomar, som
ej inse värdet af hans experiment, då dessa
sluka hans förmögenhet. Skulle nu
Strindberg icke känna denna Balzacs berättelse
utan likheten med Strindbergs idégång och
denne franske mästares — »min mästare» —
vara ofrivillig, så är sammanträffandet så
mycket intressantare.
Själfva namnet Tschandala har en viss
bismak af forskarhat, som äfven Balzac
skulle velat underskrifva. Det är hämtadt
från den pariaklass, som i Manous lagbok
benämnes så och som förnekas alla
mänskliga rättigheter, därför att den saknar hvarje
mänskligt intelligensens företräde, som far
dricka »ej vatten men trär.k». 1
Tschan-dalas sens moral är lifvet framställdt som
klasskamp och klasshat, och här uttryckes
den fasta tron på, att en oerhördt sjunken
individ har ett helt klassfölje i släptåg, att
han går tillsammans med en hel
vilddjursflock af moraliskt och intellektuelt vanföra,
och följaktligen blir det enkel rättighet att
välta all skulden på den ena parten, när
två gräla. Mästaren Balzac lärde icke så
— det var Nietzsche förbehållet att på
detta sätt göra en artificiel klyfta mellan
dem, som han på sitt ytterstadomsspråk ej
kallade men skulle ha kunnat kalla får och
getter bland människorna. Det torde
knappast vara behöfligt att påpeka, hur riktigt
och fint Strindberg talar om
rättfärdighets-känslans luckor och blottor, när han säger
om magisterns upptäckt angående
bofven-zigenarens känslolöshet, att han hade
alltför högt uppskattat parians mått af
känslighet för moralisk skam. Men det är
alldeles säkert, att begreppet »moralisk skam»
har olika värdemätare, beroende på olika
lifsförhålländen, och att äfven för parian
det finns mångfaldiga tillfällen, då
patrici-erns okänslighet för hvad parian uppfattar
som moralisk skam är lika förvånande, som
för patriciern det är motbjudande att se
plebejens uppfattning af ordet. Låtom oss
taga de af Strindberg själf uppfunna orden
öfverklass och underklass: de finns
säkerligen äfven ett skeft rätts- och orättsbegrepp
tillhörande det intellektuela högre ståndet,
som är i allra högsta grad påverkadt af
dess lifsförhålländen, dess lärda vanor och
innesittarlif, som innebär en grof orättvisa
och fördom gent emot till och med
»zigenare». Så fort man i någon form ser
kreaturens suckan, allt ifrån en frustande häst
i tygel, en fnysande tjur med lucka, märker
man, att man ej får tala om rättvisa, när
det är fråga om de intelligentares
herravälde. Den kroppsliga eller andliga
kraftens härskarprivilegium och därtill hörande
förtrycksprivilegium är nu en gång
världslagen; låt oss icke föröka gåtans ryslighet
och mörker med att predika förföljelsen
och hatet, afunden och hämden!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
