Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Strindberg—Heidenstam—Hedberg—Pelle Molin. En litterär vårrevy af Hellen Lindgren - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i240
HELLEN LINDGREN.
ögonblick af djärfvaste dumdristighet
känner han sig så stor som han behöfver
känna sig för att vara nöjd med andra och
sig själf, då kan han känna sig som Guds
ställföreträdare på jorden, den oförliknelige
och ende. Hur skulle det kunna vara
möjligt för honom att bilda ett hem, att
älska en kvinna, att älska med en
smekning? Bivuaken är hans hem, soldaterna
hans barn, kommandot hans smekord,
vördnad och soldatlydnad det kärleksspråk, han
förstår. Därför går han omkring som en
främling med sitt »förlägna smålöje», sin
»kyliga vänlighet». Därför ter sig
pröf-ningens tid så underligt för honom, en
tyst förtviflan att förutse sitt nederlag och
själfva nederlaget som en vinning. Först
i samband med hela karakteren få de något
dunkla orden i den storartade skizzen om
Poltava sin förklaring, att han red från
nederlaget som från sin största seger med
flygande fanor och klingande spel, att hans
dystra min nu efterträdts af en nästan
triumferande. Först nu kände han sig åter
fri, fri att börja på nytt, ej längre
omgifven af steppens förlamande ödslighet
och ökenmarscher. Hvad gjorde honom
nederlagets sorg och skam ? Nu, när det
var ett förflutet, var det också dödt för
honom, med hans ögonblicksnatur var det
förflutna ej ett plågande minne. Den
oförbätterlige sangvinikern, Alexanderssjälen,
eröfrargeniet, reser sig åter hos honom,
han målar åter för sig framtiden i de
fantastiska möjligheternas ljus. Han eldar de
tröga turkarna, de svenska bondhoparna,
och i det bildade Europa bedja kvinnor
och barn för hans välfärd. Mäktigt har
Heidenstam förstått att skildra makten hos
honom, när han låter Mårten predikare
börja med att förbanna honom och sluta
med att ropa: »men säg mig blott att
kungen lefver, säg mig blott att han lef-
ver!» Och som inledning till hjältesagan
har därför Heidenstam i drastiska scener
tecknat stockholmsorgierna med hertigen
af Holstein, där den unge »trontagaren»,
förtviflad öfver att icke finna fotfäste och mål
för sin kraft, rider nattetid på
hufvudstadens gator i bara skjortan, ej därför att
han tycker att det är ett nöje, men
emedan det fördrifver tiden.
Mot formen kunde nog ganska grava
anmärkningar göras. Ej så att man
bestrider författaren rätten att modernisera
uttryckssättet, när såsom här en fläkt af
arkaism ändå är bibehållen. Må gärna
den, som kan, gifva en strängt trogen
kopia af tidens uttryckssätt, såsom
Molander och Jacobsen gjort, men må också
gärna den författare, som ej har tid och
lust till detta slags miniatyrtrohet, om den
förefaller honom som ett tvång, låta bli
den. Men det finns uttryck som skorra,
och hvarken i Måns Fransöske eller
Ma-zepa och hans ambassadör är själfva
tidstonen alltid äkta. En sådan ordvändning,
som när Mazepa på tal om konungen
säger: »han har blifvit en pöbelhjälte,
menar du», har enligt vårt förmenande ett
alltför starkt tycke af det allra modernaste
tidningsspråket. Som bevis på, hur
ypperligt å andra sidan Heidenstam kan röra
sig med tidens uttrycksformer kan anföras
hela Lindskiölds samtal med Tessin och
Hedvig Stenbock, t. ex. detta:
Ären I alldeles kollerstolliga, mina herrskap,
som kärlek vill smaka och intet försaka, fast alla
er bevaka? Er böjelse gör mer förnöjelse än
upphöjelse. (Gröna gången.)
Tidskriftens strängt anlitade utrymme
har tvingat anmälaren till en alltför stor
knapphändighet, men så mycket torde
likväl af dessa rader framgå, att Heidenstam
gett oss ett nytt intressant och i många
afseenden storslaget arbete.
(Slutet följer).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
