Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Kristina och teatern i Rom. Af C. Bildt. Med 12 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276 C. BILDT.
sångskolor, som där inrättats, blef det
egendomligt nog den eviga staden
förbehållet att förse Italien med sångerskor,
som på teatrarne i Florens, Bologna,
Mantua och Venedig utvecklade den
tjuskraft, som ansetts för farlig för deras
eget hem. Icke utan skäl kanske, ty
le Romanine — så kallade samtiden dessa
intressanta varelser — synas haft en
märklig förmåga att sätta hjärtan i brand.
I början af iöoo-talet började den
stränga pietismen gifva med sig, sedan
den lika furstligt som prästerligt sinnade
Paul V af huset Borghese blifvit påfve.
1620 gafs den första operan i Rom; det
var Aretusa af den florentinske prästen
Filippo Vitali. Den uppfördes i ett andligt
hus hos monsignor Ottavio Corsini;
fruntimmersrollerna spelades af manliga
sopraner, och i trots af det mytologiska
ämnet innehöll libretten naturligtvis intet,
som kunde stöta den ömtåligaste moral.
Litet friare gick det till hos kardinal
Lancellotti, som samma år lät uppföra
några komedier. Han visste att kringgå
Sixtus V:s förbud. Visserligen utfördes
fruntimmersrollerna af karlar, men så
spelades i stället manliga roller af
kvinnor.
Kom så med år 1623 den ännu mera
frisinnade Urban VIII (Barberini) på
tronen. Mycket liberal var han väl ej, ty
det var han som lät sträcka Galilei på
pinbänken, men han tillät i alla fall sina
brorsöner kardinalerna Francesco och
Antonio samt don Taddeo Barberini, prins
af Palestrina, att inreda en verklig teater
i en af flyglarna till det stora palats,
Maderna och Bernini byggt åt den rik
vordna släkten. Den invigdes under
karnevalen 1634 med ett till prins
Alexander Karls af Polen ära gifvet spektakel,
hvarvid melodramen S. Alessio
uppfördes. Musiken var af Stefano Landi och
texten af den unge abate Giulio
Ros-pigliosi, om hvilken ingen då kunde ana,
att han en gång skulle bli påfve.
Ämnet var ett helgons lif, men författaren
hade dock funnit utväg att införa både
stridsscener och baletter. Helgon ha ju
frestelser, och det var utan tvifvel ett
lyckligt fynd att låta baletten tolka dessa.
Skada blott att de dansande voro män
liksom sopranerna. I Florens hade den
polske prinsen nyss sett kvinnlig
skönhet i rikt mått representerad på scenen,
men knappast någonting så uppbyggligt
som sluttablån i Landis och
Rospiglio-sis opera, ty där fick han se på en gång
i fonden S. Alessios upptagande i
paradiset, midt på scenen Religionen själf
och framme vid rampen dans af de åtta
Ly cksaligheterna.
Under Barberinernas tid spelades sedan
regelbundet på den nya teatern, men
blott under karnevalen. Till en början
gåfvos särskilda representationer för
damerna, d. v. s. för gifta damer med sina
män. Att en ung flicka, eller en fru
utan sin man, skulle fått se de åtta
Lyck-saligheterna dansa, hade ansetts högst
opassande. Längre fram blefvo dock
föreställningarna gemensamma för båda
könen. Teatern rymde öfver tre tusen
åskådare, som alla voro huset
Barberi-nis gäster. Någon offentlig föreställning
med betalande publik hade icke varit
förenlig med dess värdighet.
Operan var således ett ganska
dyrbart nöje för värdarne, isynnerhet som
stor lyx utvecklades i kostymer,
dekorationer och maskineri, och
föreställningarna blefvo därför blott några få under
hvarje karneval.
Äfven i några kloster började opera
uppföras, naturligtvis alltid af religiöst
innehåll. Exemplet gafs af
Camiller-brö-derna, som 1636 läto uppföra »Maria
Magdalenas lif». Det ansågs dock icke
riktigt välbetänkt, och Camiller-orden blef
sedan under Innocentius X upplöst för en
tid pä grund af sina världsliga tendenser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
