- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sjette årgången. 1897 /
259

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Kristina och teatern i Rom. Af C. Bildt. Med 12 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KRISTINA OCH TEATERN I ROiM.

259

af alla Finalino, som Kristina kallade den
förnämste sångare hon någonsin hört, reste
under åren 1682—88 fram och tillbaka
mellan Palazzo Riario och Mantua,
beledsagade af bref och handlingar af olika slag,
öfver hvilkas ordentliga utförande
drottningen själf vakade med noggrann omsorg.

Sina sångerskor däremot lånade
hvarken drottningen eller hertigen gärna bort.
Den fagraste rosen i Mantua hade varit
hofsångerskan Margherita Salicolo, som
hertigen egnade sin ömmaste hyllning —
men ack, af den rosen funnos blott
tör-nena kvar. Hertigen hade 1685 låtit
henne sjunga i Venedig, och därifrån
bortfördes hon af kurfursten Johan Georg III
af Sachsen. Det kom till en utmaning
de höga herrarne emellan, men det kom
ej heller längre. Svärden stannade i
skidan, och den sköna i Sachsen.

Ett undantag gjorde hertigen likväl
en gång för drottningens skull, då han
till karnevalen 1687 lånade henne sin
sångerska Barbara Riccioni. Kristina gaf
då den ståtligaste af alla sina musikfester,
en serie af tre konserter, till ära för
Jakob II:s af England ambassadör, Lörd
Castlemaine. Kapellet räknade den
gången 150 personer och kören 100, och
sittplatser voro beredda för 150 damer.
Texten till kantaterna, »allegorier af
lyrisk poesi till konungens af England ära»,
såsom de kallades, var författad af
mon-signor Albani (sedan Clemens XI) och
abbé Guidi. Musiken var af Bernardo
Pasquini. Först i slutet af maj återsände
drottningen Barbara till Mantua försedd
med ett bref till hertigen, hvari hon
uttryckte sin tacksamhet och prisade
sångerskans älskvärda egenskaper.

Någon sådan läxa, som hertigen fått
af Margherita Salicolo, hade Kristina icke
behöft för att vara rädd om sina
sångfåglar. I en annan uppsats i denna
tidskrift har jag berättat, hur försiktigt de
voro skyddade, och skall därför icke

upprepa det här. Men läsaren erinrar
sig kanske den vackra Angelinas
missöde och kan vara nyfiken att höra, hur
det gick henne efter drottningens död.

Angelina, hvars egentliga tillnamn var
Voglia, fast hon efter sin styffader
Gior-gini vanligen kallades la Giorgina hade
kommit i drottningens tjänst 1686 och
väckte genast stor uppmärksamhet.
Naturen hade på henne slösat sina ädlaste
gåfvor: utom sin sällsynta fägring och
sin sköna stämma var hon lika rikt
utrustad å hufvudets som å hjärtats
vägnar. Hon var en af dessa kvinnor, som
omedvetet inge kärlek, och mot hvilken
alla armar själfmant sträcka sig från höga
och låga, fattiga och rika. Utom
Théo-don och Vaini, som läsaren redan
känna, svärmade både hertigen af Mantua
och hans oäkta son Don Giovanni
Gon-zaga, för henne. Listan öfver alla dem,
som samtidens skvaller antecknat såsom
hennes beundrare, skulle dock blifva för
lång: jag skall därföre blott tillägga den,
som blef hennes lifs stora kärlek.

På en fest hos hertigen af Bracciano
Don Flavio Orsini, ungefär ett år före
drottningens död, hade Angelina
undantagsvis fått uppträda. Hertigen af
Medina Coeli, en af Spaniens förnämsta
grander, blef intagen af henne, men hans
försök att närma sig henne blefvo fruktlösa,
och han kunde ej nedlåta sig till en
Vai-ni’s bofstreck. Man tänke sig då hans
harm, då han erfor hvad som skett, och
genast efter drottningens död skyndade
han till Palazzo Riario för att erbjuda
Angelina sitt skydd. Men han hade
blifvit förekommen. Innocentii XI:s
polis kunde icke lämna en så förförisk
varelse en farlig frihet, och därför hade
Kristinas ögon knappt lyckts, förr än
monsignor vice-guvernören infann sig i
palatset och i trots af alla protester
förde Angelina till ett kloster. Först efter
påfvens död, fyra månader senare, lye-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:42:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1897/0293.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free