- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sjette årgången. 1897 /
262

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Något om våra förnamn. Af Adolf Noreen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ens vanligen kunde hitta på något splitter
nytt, måste man söka på något sätt
variera redan befintliga namn. Detta skedde
under vår hednatid tills in på 700-talet
— liksom hos andra germanska och
indoeuropeiska folk sedan urminnes tider
skett — vanligtvis så, att man tog en
bit af faderns och en annan af moderns
eller någon annan kär släktings namn.
Man tillämpade således samma princip,
som ännu i våra dagar någon gång
uppdyker, såsom t. ex. då man nyligen sett
namnet Id-olf bildas af Id-a och Ad-olf.
Härigenom vanns ett slags — visserligen
undan för undan skiftande — sammanhang
mellan namnen på medlemmarna af
samma släkt. Man fick ett släktnamn så
att säga i och genom förnamnen. Såsom
belysande exempel må anföras den blekingska
Istaby-stenens inskrift från omkring
700, där »Hadulf, son af Hjorulf,
skref runorna efter Herjulf» (troligen en
broder), och där släktskapsbandet har
sitt språkliga uttryck dels i begynnelserimmet
(alliterationen på H-), dels i det
gemensamma ordslutet -ulf. I följd af
denna namngifningsprincip bli alltså de
flesta af de namn, vi från denna vår äldsta
språkperiod äga bevarade, sammansatta
af två enkla ord. Såsom exempel
härpå må utom de redan nämda Hadulf
’stridsulf’, Hjorulf ’svärdsulf’, och
Herjulf ’härulf’, ytterligare anföras: Salgäst,
Kunimund ’släktgåfva’, Asmund
’guda-gåfva’ (alltså med samma vackra
betydelse som de grekiska Teodor och
Dorotea samt det hebreiska Natanael).
Mycket sällan träffas vid denna tid
osammansatta namn, t. ex. det i Värmland på
500-talet förekommande Jarl; men dessa
äro då troligen från början antingen
öknamn, stundom hedersnamn, såsom
tydligen är förhållandet med de något
senare anträffade Skägge (Småland på
800-talet) och Stygg (Östergötland omkring
900), eller ock förkortningar åsom
senare tiders smeknamn (hvarom se nedan),
t. ex. väl Udd (Småland 800-talet) af
Uddorm, Torudd eller något annat
dylikt.

»Variationsprincipen» aflöstes här i
norden åtminstone delvis redan på
700-talet af en väsentligen annan
namngifningsprincip, som troligen af vikingarna
importerats från kontinenten. Såsom den
norske historikern Gustav Storm visat,
utbredde sig under folkvandringstiden bland
germanerna ett slags själavandringstro,
nämligen så, att en död troddes kunna
födas på nytt inom släkten, därest blott
hans namn, som identifierades med
själen, återupplifvades inom densamma.
Följden blef, att man nu med förkärlek gaf
sina barn namn, som helt och hållet, icke
såsom förr blott delvis, öfverensstämde
med döda släktingars. Var fadern redan
död, så uppkallades gossebarnet alltid
efter honom, annars efter farbror,
morbror o. s. v., men naturligtvis oftast efter
farfar och morfar, eftersom dessa oftast
voro döda. Ty uppkallandet ägde, väl
till märkandes, blott då rum, när de
uppkallade voro döda — annars hade man
ju begått ett attentat icke blott mot
deras namn, utan rent af mot deras däri
inneboende själ — en omständighet, hvars
beaktande ofta lämnar viktiga historiska
upplysningar.

Denna öfvertro rörande själens öfverflyttande
i och med namnet höll sig långt
ned i tiden. Först sedan kristendomen
omkring år 1,000 slagit fast rot, finna vi
något exempel på, att en fader gifvit
barnet sitt eget eller någon annan lefvande
släktings namn, ett förfaringssätt, som
sedan blir allt vanligare.

Men kristendomens införande bragte
en vida större förändring i vårt
namnskick genom att skaffa i bruk bibliska
och helgonnamn, således i allmänhet namn
af hebreisk, grekisk och latinsk börd.
Ännu på 1000- och 1100-talen befunno

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:42:24 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1897/0296.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free