Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Något om våra förnamn. Af Adolf Noreen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dopnamn mot det ursvenska Erik. — Bland
kvinnonamn, som vid denna tid importerades
från Tyskland, må här blott nämnas
Agnes.
Detta tyska inflytande fortfar under
hela 1400-, 1500- och 1600-talen och
skulle nog med tiden hafva skaffat oss
nästan uteslutande namn af tysk börd,
därest icke de gamla helgonnamnen ägt,
visserligen först sedan år 1540, ett starkt
bålverk i almanackan, dit andra namn
insläpptes endast i den mån de kommo
att bäras af våra kungar och drottningar.
Sedan almanackan, som från och med
1600 utgafs årligen, blifvit allmännare
spridd, så gaf man som bekant ofta
barnet namn efter den dag, å hvilken det
födts, således icke längre efter själfva den
person, som gifvit namn åt dagen.
Den franska smakriktningen på 1700-talet
tillför oss naturligen äfven en hel
hop franska förnamn. Men som vanligt
stå fruntimren mest under parisermodernas
lydno. Franska mansnamn äro nämligen
antingen öfverhufvud mycket sällsynta
(såsom t. ex. Jacques, Jean) eller ock
företrädesvis bundna vid vissa släkter,
såsom då namnet Louis återupplifvas inom
De Geerska släkten, naturligtvis emedan
dess första svenska medlem bar detta
namn. Först sedan omkring 1800 ha vi
fått ett mera vanligt sådant — ehuruväl
ursprungligen icke franskt, utan italienskt
— nämligen Napoleon, lånadt från den
store kejsaren. Sedan 1826 äga vi ett
till, i följd af att då Karl Eugen (sedan
Karl XV) uppkallades efter sin morfar
Eugène Beauharnais. Däremot äga vi
sedan länge massor af franska kvinnonamn
såsom Adelaide, Amelie, Caroline,
Fredrique, Henriette, Julie, Terese och
särskildt de mycket vanliga Charlotte,
Emelie (Emilie), Marie och Sophie, för att
nu icke tala om Louise, som i
popularitet nästan täflar med den tyska biformen
Lovisa.
I början af vårt århundrade komma
i följd af den ’götiska’ skolans intresse
för fornisländska sagor och dikter en hop
isländska förnamn i bruk. De förnämsta
namngifvarne på svärdslinjen äro Olof
Tryggvessons tappre vän Ejnar
Thambaskälfver (namnets svenska form är det
numera föga brukliga Enar), sagohjältarna
Fritjof den tappre — populär i
synnerhet genom Tegnérs dikt —, Ragnar
Lodbrok och Sigurd Fafnesbane samt
’Ynglingaättens’ stamfader, heroen Yngve
Frej. Bland hithörande kvinnonamn
märkas Alfhild, Astrid, Gunnhild och Nanna,
lånadt från guden Balders hulda maka.
De hos oss allra vanligaste af dessa
isländska namn äro kvinno-, ursprungligen
valkyrie-namnet Hildur och framför allt
det från sagan om Hjalmar den hugfulle
och skön Ingeborg upptagna mansnamnet
Hjalmar, som nu bäres af nära 1%
bland herrskapsklassens gossebarn. Dessa
sistnämnda torde därför möjligen ha
kommit i bruk redan något tidigare, kanske
genom läsning af Björners kämpadater
o. a. dylik litteratur från Rudbeckianismens
tid.
Först ett stycke fram på 1800-talet
visar sig ett nämnvärdt engelskt
inflytande i namnväg. Visserligen ha vi
redan mycket tidigare ur den engelska
konungalängden upptagit såväl Alfred den
stores namn som ock i än större utsträckning
Edvard, nu representeradt af nära
1% bildade män; biformen Jedvard är
till och med ett så gammalt lån, att detta
namn redan omkring 1100 bars af Erik
den heliges far — som icke tillhörde
släkten Bonde, inom hvilken på grund af en
dylik falsk tradition namnet i denna form
favoriserats — och denne vår förmodligen
äldste Jedvard är tydligtvis uppkallad
efter den nyss förut aflidne ’helige’
kung Edvard (på den tiden Eadveard)
bekännaren, † 1066. Tämligen gammalt
är väl också Edvin, och åtminstone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
