Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Något om våra förnamn. Af Adolf Noreen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
isynnerhet inom släkter stammande från
Pommern, där 14 hertigar burit namnet.
Vendiskt är äfven Svante, därest detta
namn, såsom sannolikast är, väsentligen
uppkommit genom förkortning af
Svantepolk. Så hette på 1200-talet en
framstående lagman i Östergötland, ättling af
Danmarks konungahus, som äfven åt oss
förmedlat ett par andra slaviska namn.
Dagmar har nämligen fått insteg här i
norden genom den böhmiska prinsessa,
som 1205 blef Danmarks afgudade
drottning. Hennes gemål Valdemar sejr var
uppkallad efter sin fader Valdemar den
store och denne (1131) efter sin morfars
far, den ryske storfursten Vladimir. I
Sverige torde Birger Jarls äldste son hafva
varit den förste, som burit namnet
Valdemar, och detta utan tvifvel emedan han
var dotterdotterson till Valdemar den
store och systerdotterson till Valdemar
sejr.
Ursprungligen danskt är däremot Tyra,
ett urgammalt namn, som redan
uppträder på danska runstenar från 900-talet,
hvilka tala om drottning Tyra,
»Danmarks stöd och hjälp». Andra danska
eller norska namnlån äro svåra att
konstatera på grund af dessa språks stora
likhet med svenskan. Såsom en
kuriositet kan förtjäna anföras, att vi erhållit
det nu isynnerhet i de breda lagren så
vanliga Magnus (Måns) icke från
romarna, utan från norrmän och danskar. I
latinet är som bekant Magnus, d. v. s.
den store, icke något namn. Huru det
kom att blifva ett sådant, därom förtäljer
Snorre Sturlasson följande. Då Olof den
heliges son föddes, var han så klen, att
han ansågs böra ögonblickligen döpas,
hvarvid i faderns frånvaro vännen och
hofskalden Sigvat åt barnet valde
namnet Magnus. Då konungen sedan
vredgad sporde, hvarför han valt ett för
släkten alldeles främmande namn, svarade
skalden: »Jag uppkallade gossen efter
Karl Magnus, den bäste man i världen,
som jag kände till», hvarefter konungen
blef mäkta blid. Genom denne Magnus
’den gode’, hans kusin Magnus och
kusins son Magnus ’barfot’ rotfästes
namnet i den norska konungaätten. Den sist
nämdes enka Margareta ’fridkulla’ gaf
det åt sin son i andra (det danska) giftet,
Magnus ’den starke’, som en kort tid
var kung i Danmark och Sverige. Det
upptogs af dennes kusins son, den
danske prinsen Magnus Henriksson, Erik den
heliges mördare och kortvarige
efterträdare, men verkligt populärt blef det väl
i Sverige först, sedan det blifvit allmänt
inom folkungaätten, där det bars redan
af Birger Jarls fader liksom af hans son,
den store Ladulås.
Mycket sällsynta äro namnlån från
finskan, såsom Ajna, eller från arabiskan,
såsom Ali, Selim och Fatima samt det
sena tiders barn som heter Vega,
ursprungligen namn på en stjärnbild, så på
Palanders skepp, ändtligen från och med
nordostpassagens upptäckt gifvet äfven
åt flickebarn.
Nyskapadt af inhemskt material är
däremot det unga Svea, ursprungligen
ingenting annat än första hälften af »Svea
(d. v. s. Svearnas) rike.»
En mängd af dessa namn, såväl
inhemska som utländska, hafva blifvit
mångfaldigade genom skapandet af
»smeknamn». Detta sker på två något olika
sätt. Dels genom ituklyfning eller annan
stympning, t. ex. Magda och Lena båda
af Maria Magdalena (d. v. s. från staden
Magdala) jämte Malena och Malin;
vidare Greta af Margareta, Stina af
Kristina, Lotta af Charlotta, Sanna af
Susanna, men därjämte Max af Maximilian,
Sam af Samuel o. s. v. Dels och oftare
bildas smeknamnet genom stympning i
förening med förlängning af den då
uppkommande slutkonsonanten samt
tilläggande af -e för maskuliner, -a för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
