- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sjette årgången. 1897 /
280

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Utställningen. En öfverblick. Af E. G. Folcker. Med 5 bilder - Farys. Dikt af Adam Mickiewicz. Öfversättning af Alfred Jensen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

28o

adam mickiewicz.

på alla vägar och öppna platser, de
otaliga byggnadernas pittoreska konturer
och färger, trädgruppernas löfverk och
de stora gräsmattornas saftiga grönska.
Likt en ram om allt detta utbreda de
båda vikarna sina vattenytor förenade
under den ståtliga brons hvalfbågar,
och på andra sidan vidtaga Stock-

holms välkända konturer förtonande sig
i fjärran.

Häruppe ser man bäst, att då
Mälar-drottningen denna sommar i sin
skönaste skrud visar sig för gäster ifrån när
och fjärran, så är denna krets, i hvars
midt vi stå, själfva den skimrande kronan
på hennes änne.

FARYS.

Dikt af ADAM MICKIEWICZ.

Öfversättning af ALFRED JENSEN.

Liksom en farkost lägger ut från hamn
att åter gunga på kristallklar bölja
och med sitt styre smeker hafvets famn,
hvars vågor svanhalslika bogen skölja:
så ock arabens häst från klippans rand
hän emot öknens vidder sporras,
där hofven drunknar uti rörlig sand
med dämpadt brus, som när i vatten glödjärn

borras.

På torra hafvet simmar min häst och stänker
ett skum. som när delfinen sig höjer och sänker.
Ännu trängre, ännu trängre
fina sandkorn sammanhopas;
ännu längre, ännu längre
upp på vristen dammet hopas.

Min hvita häst! du ilar som moln i en orkan.
Din fläck på pannan lyser som morgonrodnans

strimma.

För himlens vindar flyger dina strutsfjädrars

man,

och ifrån hvita fötterna ljungeldar glimma.

Hvita fötter, i galopp

bort från berg och skogars topp!

Fåfängt palmen mig till möte
all sin frukt och svalka tömmer.
Jag mig sliter från dess sköte,
och med harm sig palmen gömmer
i oasernas skymundan,

där prasslande bladen min stolthet förhåna.
Och klipporna, som resa kring öknen sina kummel,
betrakta beduinen med dyster begrundan.
At hästens sista hofslag ett eko de låna
och hviska med hotande mummel:

>Den förryckte! Ve, han ilar
åt det håll, där honom skydda
ifrån solens hvassa pilar
inga palmer mer på fältet,
ingen enda skuggig hydda.
Ty där är blott himlafältet,
klippor blott ge nattligt läger;
stjärnors följe blott han äger.»

Fåfängt hota de och mana.
Hästen bort i sporrstreck skenar;
dessa stolta block och stenar
kan jag knappt bakom mig spana.
Deras spetsar sjunka ner
och försvinna mer och mer.

En gam förnummit hotet och greps af inbilskt

hopp

att snart i öknen gripa en ruttnande kropp.
1 flykt han mig förföljde på utspända vingar
och slog kring mitt hufvud trefaldigt svarta

ringar:

»Ben och liklukt re n jag spårar,
ömkliga, förmätna dårar!
Ryttarn väg i sanden lete,
och hans häst må söka bete!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:23:45 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1897/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free