Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Farys. Dikt af Adam Mickiewicz. Öfversättning af Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
farys.
28i
Aldrig det till målet länder;
ingen hädan återvänder.
Af den lösa sandens floder
sopas alla vägar släta.
Hästen här ej finner foder;
ty blott kryp och maskar fräta.
Endast lik I sen på vägen;
gamars följe blott I ägen.»
Jag gamens klor, som glänste, mig redan tyckte
känna;
vi sågo på hvarandra med öga i öga.
Men hvem af oss blef rädd? . . . Han försvann
i det höga,
och knappt jag för att näpsa hunnit pilbågen
spänna
och sökte efter gamen med blicken i skyn,
ett ansenligt stycke han redan lagt tillrygga:
han syntes som en sparf, som en fjäril, som
en mygga,
och snart var han alldeleles borta ur min syn.
Hvita fötter, i galopp
bort från gam och klippors topp!
I väster ett stormmoln begynte sig sänka
och slog efter mig med sin vinge af töcken.
För ryttare snabb det vill gälla, kantänka,
i luften, som jag är i öken.
Det öfver mitt hufvud sig ställde,
och hotfullt det hväste och gnällde:
»Arme! har du mist besinning?
Lindring ej åt törsten skänkes;
ej från skyn en droppe stänkes
på din torra, heta tinning.
Silfverporlande kristaller
af en bäck ej svalka kinden;
daggen, som till jorden faller,
slukas af den glupska vinden.»
Förgäfves det hotar. Jag rusar, jag ilar.
Men stormmolnet tecken till afmattning röjer;
allt lägre sin hjässa det böjer
och slutligt på klipporna hvilar.
Men när jag en blick af förakt ännu sände,
jag skönjde det hat och den afund, det kände,
ty ilsket det skiftade färgen:
först af vrede i purpur det flöt,
se’n af galla i gult det sig göt,
tills som lik det blef svart och försvann bakom
bergen.
Hvita fötter, i galopp
bort från gam och skyars tropp!
Fri är blicken äntligt vorden;
intet solens klarhet döljer,
och på himlen och på jorden
intet mera mig förföljer.
Stilla slumrar här naturen;
intet mänskligt fotsteg höres;
elementens lugn ej stores
af min hitkomst, liksom djuren
icke skrämdes bort, när de
fingo första mänskan se.
Vid Gud! jag är den förste ej, ty midt på
sandigt fält
där skymtar fram ett läger med krigare och
tält.
Månn’ de på byte lura? kanske de sig förvillat?
Från ryttare och hästar hvilket bländande sken!
Jag ropar — alla tiga; jag skyndar — de stå
stilla . . .
Ha! det är lik af karavan,
begrafd i sand af huragan.
På kamelernas skelett sitta ännu likens ben.
Genom öppna ögonhålen
sanden som en ström sig sprider,
och i nakna hufvudskålen
gnisslar, stönar det och kvider:
’Beduin! hvart går din ban?
Dåre! undfly huragan!’
Modigt sinne! glädtigt hopp!
Hvita fötter, i galopp
från orkan och multnad kropp I
Huragan på segertåg ifrån Afrikas land
allena skrider fram öfver hvirflande sand.
På långt håll får han se mig, han häpen
marken piskar;
han vrider sig på stället, och för sig själf han
hviskar:
’En yngre bror, en tjänare bland vindarnas
skara,
en stackare, som fläktar på jordytan bara —
han understår sig störa mina egendomars frid.’. . .
Han tjöt mot mig och växte hög som en
pyramid.
Men då han såg en människa och därtill
oförskräckt,
af raseri han stampade,
Arabiens vidd han trampade
och slog kondorlik klo uti min kropp.
Ett eldbloss var hans andedräkt;
hans vingar yrde dammoln opp,
och med ett språng han mig till marken fällde.
Ett haf af sand han på mig hällde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
