Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En moder. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 00
hilma angered strandberg.
djup gråt inunder. En lynnesstämning,
mörk som natten, där hvitt blef svart
och svart blef hvitt och där alla
dämo-ner fingo vingar. Men innerst satt
deras egentliga jag, maktlöst, förlamadt,
dumt, lojt, bundet. När hade det
börjat, hvarför hade det börjat, och hur
skulle det sluta?–
Barnet for upp, öppnade ögonen stort
i förfäran och skrek — ett gällt,
jämn-starkt skrik.
— Tyst, tyst, barnet — Gud — hvad
är det?–Modern reste sig och såg
sig om efter hjälp. Grannarna
betraktade henne på afstånd men rörde sig
icke, de sågo förmodligen ingenting
särskildt uti att hennes barn skrek. Ingen
förtrolig bekantskap hade hon gjort, kort
hade hon behandlat dem. Därför kom
ingen fram och hälsade på henne, så att
hon osökt kunde peka på sitt barn och
fråga om råd. Äfven nu kväfde hon sin
röst, hon ville icke tillkalla någon.
— Gud, o Gud, hon är sjuk!
Ja visst — det var ju just hvad hon
var, han hade sagt det hela dagen och
hon — -—- —
Kom ingen?
Hon kastade skygga blickar omkring,
förtviflade tyckte hon själf, betydelselösa,
funno de, som med händerna i kors
pratade därborta.
Barnet skrek och skrek, så kastade
det sig tillbaka och försökte somna. Ah,
hon såg, hur energiskt hennes barn
försökte somna, hur pupillerna hvälfde sig
uppåt och ögonlocken långsamt föllo ned.
Nej — ett nytt skrik, och upp for det.
De små iskalla händerna famlade på
moderns klädning.
Nu var det kommet, det hon
frammanat genom sitt mörka sinne — hon
visste det. Dödsångest sammansnörde
hennes hjärta. Hon ville ropa, slita i
sitt hår, suga fast sina läppar vid
barnets fylliga, ljufva ansikte, trycka det
vildt till sitt bröst. Men bunden af en
sällsam förtrollning satt hon kvar stel
och styf. För sent, för sent att med
mildhet och själföfvervinnelse blidka de
onda makterna, skingra dem som en
pinsam dröm skingras för dagens sol!
Dock ville hon försöka, nog kunde
den ännu mutas denna kraft, som hon
kände var öfver henne! Hon ville vara
så stilla — så blid — och sä ville hon
bedja, ropa.
Men hon kunde icke känna fullt och
lefvande — icke ens i denna stund af
dödlig ångest. Därtill hade hon för länge
dvalts i mörker. Hon bad spasmodiskt:
Gud, rädda mitt barn, rädda det, rädda
det hör du, o Gud — men det var
retligt, utan vingar, utan enfald, utan tro
Hastigt kom skymningen, söderns
djupa skymning, som har blott ett steg
till natt.
Fru Göthe gick in, satte sig på
närmaste stol och lade barnet öfver sitt knä.
Så satt hon, tills mannen kom med
läkaren. Lampan tändes, eld gjordes upp,
och doktorn lugnade henne.
Hon talade osammanhängande. —
Flickan har mått illa några dagar —■ vi
tänkte jämt skicka efter doktorn, men
jag visste -—- jag förstod inte —- jag
trodde det var bara hettan.
Visste, trodde — hettan! Hvilket
hånande eko det gaf i själen!
— Naturligtvis — ni gjorde allt i
bästa mening, fru Göthe, men jag är
ledsen, att jag inte kommit förr.
Det var som om hvarje minut
vecklat ut allt klarare en verklighet, som hon
ännu icke fattade och erkände.
— Skall ingenting göras ? ropade hon
otåligt.
— Ingenting — gif henne så
mycket vatten hon vill hafva — vagga henne
på edra armar —• gör henne tillfreds . . .
Vid det gula, matta ljuset sutto de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
