Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En moder. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 00
hilma angered strandberg.
— Åh, Arne, förstod du att hon var
sjuk — skulle dö — säg? Det är så
tomt och slappt i mitt hufvud — blott
några timmar sedan —•
— Jag var som förlamad, sade han
brutet och mildt. Nu förstår jag, hur
länge jag anat det.
— Ah, jag klagade — jag var en
furie — jag–-mitt hjärta brister, ge
mig mitt barn, mitt barn.
Hon for omkring i tröstlös längtan
med gestalten böjd, med händerna
utsträckta, och hennes make gick efter och
sökte lugna henne i sin famn.
Ack, deras kärlek till hvarandra
syntes dem som en vissnad gubbes kyliga
smekning. Barnet var allt, barnet var
deras hjärtas kärlek.
£ *
Det är vår i Förenta staternas Öster.
Ännu i går var det vinter, och om
några dagar blir det sommar. Våren
födes färdig i en enda jätteprocess. Ett
ljus, en grönska, ett öfverflöd, som
verkar likt elektriska slag på
mänskligheten. Lätta, skära, fina lufttoner, idel
mjuka konturer, och oändligt högt på ett
blått hvalf sitter solen. Med ens slå de
ut dessa cypresser, ekar, akacier,
popp-lar, valnöts- och kastanjeträd, deras
yppiga kronor hvälfva sig öfver vägen och
bilda alléer med trolsk dager. Allt är
starkt, ymnigt, stort och vidt. Majsfält
i brodd löpa från byns utkant uppåt
höjden till kyrkogårdsmuren, där vildapeln
vakar öfver en liten graf. Upprätt och
oberoende ser den ut afsides från de
andra igenvuxna kullarna med mosslupna
kors. Högt, oansadt gräs täcker hela
dödsgården, och i midten står en
gammal kväkarkyrka — ett grått fult
stenhus med lutande pelare och två platta
grafstenar som skiltvakter. Här hålla
kringvandrande kolportörer
väckelsemöten ibland, annars höres blott susningen
från alla träd, kring hvilka giftig
murgröna slingrar sig.
Men det bästa är utsikten, som har
hafvets vidd. Från den låga stenmuren
te sig fält och vägar och skyhöga träd
och villagårdar och byar som grofhuggna
skarpkantade föremål ur en leksaksask.
Här sitter Tora Göthe ofta uppklängd
och sörjer och tänker och gråter — men
numera glömmer hon ofta tårarna för
tankar.
Mellan makarna har blifvit så tyst
och varsamt och stilla. Den ohyggliga
disharmonien har upplöst sig, skrällen af
den sista afgörande åskknallen skakar
ännu deras sinnen, det som passerade
före barnets död är en dröm, de fatta
icke hur de kunnat lefva stridiga,
hatfulla, mörka, själfviska, när de ägde den
ljufva varelsen, som var helt deras. Men
de fingo sin läxa, och nu äro de nästan
öfverdrifvet aktsamma, de känna sig
vandra under ett Damoklessvärd, och det
blir en vana för dem att böja sina hufvud.
Det faller sig icke heller svårt nu,
allt går så lent, så jämnt som på
trissor, både kropp och själ kunna hvila.
Arne, hvars inkomster äro knappa
och som förr behöfde skaffa sig extra
göromål hvar han kunde komma åt,
sköter nu endast sin regelbundna befattning
som bokhållare i en kortvaruaffär och
kommer hem klockan 6 till middagen,
hvarefter han har god tid att läsa
tidningar och sätta nya spjälor och
gångjärn på det lilla huset, medan han
makligt röker sin pipa och talar med lugn
och reda utan dessa nervretande
beständiga afbrott. Han har börjat fetma, och
hans väsen är resigneradt.
För Tora blef förändringen ännu större.
Hon fick plötsligt en massa tid öfver,
ingen jagade henne, ingen fordrade
något, hon kunde komma och gå och låta
och göra, och vid allt härskade samma
ovana tystnad. Att köpa och laga mat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
