Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En moder. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en moder.
3oi
togs af en betjänt samt visades in
genom frasande portièrer till ett rum
be-lagdt med tjocka mattor, dämpadt, tyst
och uppfylldt af blomdoft. Några damer
sutto i cirkel i bekväma fåtöljer, och
ordföranden reste sig genast.
— Fru Göthe? sade hon leende. —
Tack för att ni kom, jag har hört om er
genom en landsmaninna, — och vi
beslöto inbjuda er hit. — Hvad ämnar ni
tala till oss om i dag?
Tora blef het om öronen.
— Ah-nej — jag kan inte tala,
stammade hon häpen.
— Jaså, ja hur ni vill — ni är
kanske lite nervös.
Hon presenterade några af de
närmaste damerna, som behagfullt böjde sina
hufvud, och förhandlingarna började.
Det var en sällskapsklubb, och dess
uppgift syntes vara mycket anspråkslös.
Man hade fritt val af ämne, hvar och en
talade öfver något, som gripit henne
sedan sista mötet — en bok, en resa, en
politisk tilldragelse, en filantropisk idé,
sammanträffandet med en storhet inom
något område. Men Tora hörde strax,
att de voro förträffliga talare, alla dessa
societetsdamer, hvaraf ingen enda
tycktes på minsta sätt tillhöra offentligheten.
Sittande i bekväma ställningar yttrade
de sig klart, skarpt, sammanträngdt —
icke ett ord för mycket — intet för
litet.
De kommo direkte från sina uppköp
i eleganta promenaddräkter med små
paket om handleden. I stället för att göra
visiter samlades de här, och för att
undvika meningslöst prat koncentrerade de
sig om ett gifvet ämne. Mot slutet
uppstod diskussion öfver ett eller annat af
större intresse. Tora förvånades öfver
den spirituela tonen, den snabba
uppfattningen hos dessa amerikanska
kvinnor, hon skalf af begär att vara med,
nog visste hon, hvad hon ville säga, men
hon var klok nog att ej öppna munnen.
Vid afskedet sade fru Smith:
— Nästa gång talar ni nog till oss
om ert land? Har ni någon skiss eller
essay — hvad som helst — får ni gärna
läsa det — fast vi helst icke begagna
papper.
Det hela var så naturligt och enkelt,
ingen frågade om hennes förhållanden,
hvem hon var, hon kunde komma och
gå i denna krets, och det bästa hon
gåfve skulle icke vara för mycket, och
det skulle förstås.
Icke på många år hade hon känt
lifvet så spännande, som då hon skyndade
hem genom de larmande gatorna.
Syntes det icke tydligt, att hon var
ämnad till något? Det här kom ju rakt
från skyn. Intrycken stormade inpå henne,
nu skulle hon pröfva, hvad hon dugde
till. Och hvem vet — om någon tid —
om ett år eller par skulle hon kanske
vara med i den stora kampen — som
talare eller skriftställare — förtjäna
pengar — höja hela deras lif — kanske
blifva omtalad! Ärelystnaden slog sina
klor i henne.
— Lilla flicka — barnet — behöfde
du gå bort för att din mamma skulle få
lefva, tänkte hon känsligt. Men det var
den känslighet, som flödar öfver, när
hjärtat är lyckligt.
Nu följde dagar och veckor af en
orolig, egendomlig tillvaro. Än var hon
segerviss, än djupt misströstande. Så länge
det satt inne ofödt, det hon ville säga,
var det friskt och nytt, men skulle det
ut, liknade det hvad andra sagt förut.
Slutligen hade hon dock färdigt ett opus,
och sedan Arne hjälpt henne med
engelskan, for hon darrande in.
Den lilla skildringen från hemlandet
gjorde lycka. Ämnets ovanlighet, den
pikanta främmande doften bidrogo
därtill. Men damerna voro älskvärda, och
Tora kände, att deras aktning stigit. Fru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
