Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- En moder. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 00
hilma angered strandberg.
Smith tog henne afsides oeh yttrade
förtroligt :
— Fru Göthe, till hösten ämna vi ha
en större fest med musik — antagligen
kommer den att omnämnas i tidningarna.
Några af oss skola tala — nu vill jag
att ni skall vara med. Ni skall tala om
ert land, och ni kommer att ha nytta
däraf. — •— Ni förlåter mig ju, men jag
känner edra förhållanden, och ung som
ni ännu är — utan barn — kan ni slå
igenom, om ni blir känd. — Gör därför
ert bästa.
Var världen verkligen så ljus? Hon
var säker om att lyckas, hennes flicktids
sorglösa tro på egen kraft kom tillbaka,
de långa, mörka åren voro ett minne,
hennes kropp blef frisk och fyllig,
nätterna kommo med ljuflig sömn, dagarna
med friskt arbete.
På dödsdagen gräto makarna vid
grafven, för en stund kände Tora hela den
första smärtan, och allt annat bleknade.
Men solen gick ned, den gick åter
upp öfver andra dagar, och för hvar och
en vek minnet ett fjät längre bort.
*
Hvad hösten var praktfull i
Long-vvood! Jätteträden i dungarna lyste
ru-binröda, eldröda, guldröda, och marken
var sällad af kastanjer och valnötter.
Prunkande rosor glödde ännu i
indiansommarens varma sol, de sträckte sig
upp mot fönsterkarmen, där Tora Göthe
lade sista handen vid sitt arbete.
Hvilken möda hon gjort sig med det! Hur
tankarna vuxit och stärkts under dessa
månader, hur mycket af det bästa hon
ägde hade hon ej samlat i denna
teckning af sitt lands kvinnor och deras
sträfvan i ljuset af nya tider och nya tankar.
Hon var själf nöjd med resultatet, och
Arne förklarade det hela styft, när det
väl fått sin form.
Hon hade knappt lefvat för något
annat, hon hade icke lagt märke till, att
hon blifvit blekare och tunnare. Men nu
kände hon ett plötsligt starkt illamående,
hon böjde sig ned mot bordet, och
kallsvetten bröt fram. Var hon sjuk?
— Det är alla dessa förbaskade
höst-löf — du har rört dem och kanske
blifvit förgiftad, sade Arne på kvällen —
gå genast till doktorn.
— Och i öfvermorgon är ju den stora
dagen, klagade hon — tänk, om jag blir
sjuk!
Dagen därpå var hon dock bättre.
Både Arne och hon lefde nu blott i
drömmarna om hennes framtid. Hon hade
lärt sig utantill alltsammans, det var ett
ständigt deklamerande mellan pannor och
fat, och Arne tröttnade aldrig att höra
och rätta. En mängd planer för
kommande arbeten sysselsatte hennes hjärna.
Men några timmar innan a flärden blef
hon åter sjuk, hon kunde ej lyfta upp
hufvudet, och Arne, som vid
hemkomsten fann spiseln slocknad och henne
liggande på sängen i stället för iklädd full
paryr, sprang efter doktor trots alla
protester. —
— Nej, nej — nej — Jag vill inte!
Det var ett vildt rop, ett rop af
otämdt missnöje, nästan af raseri, och
som upplöstes i en tåreflod.
Bredvid stod hennes man, där
läkaren nyss stått. Hans ögon sågo
förvirrade på rummets föremål, som hade han
upptäckt något nytt, förvånande vid dem
alla. Han försökte taga hennes hufvud,
smeka hennes kind, men hon drog sig
otåligt undan och grät med ansiktet i
kudden.
— Ar du så ledsen, Tora? vädjade
han slutligen till henne med en
skuldmedveten blick.
— Ledsen! upprepade hon ovänligt.
Det blef tyst.
— Hå hå —• suckade Arne Göthe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:42:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1897/0346.html
