Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Öfversikt af nyare dansk målarkonst. Af N. V. Dorph. Öfversättning från författarens manuskript. Med 13 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
n. v. dorph.
bruna och brokiga kor och hästar, som
han målar. Han förstår dem så, som
endast den födde landtbon gör det; han
känner deras minsta egendomligheter,
deras yttringar af glädje eller sorg, deras
fredliga trefnad på fält och i stallet.
Philipsen är först och främst den
konstnärlige experimentatören. Äfven hans
djurskildring visar ofta briljanta
iakttagelser, men färgen och dess behandling
tar dock hans mesta intresse. Philipsen
är »impressionist , den ende verklige
representanten i dansk konst för denna
naturalismens underafdelning, och han är
det med en konstnärlig inspiration och
ett allvar, som försonar med riktningens
ensidighet.
Philipsen har i många är haft sin
fasta bostad på Saltholmen, den lilla låga
ön vid inloppet till Köbenhavn. Dess
saftigt gröna, sanka ängar med deras
befolkning af betande kor ha lämnat
motiven till hans flesta taflor.
Den egentliga naturalistiska
landskapskonsten med Godfr. Christensen,
Thorv. Niss och Zacho som ledare kan
— trots framställningssättets olikhet —
härledas direkt från det äldre
landskapsmåleriet. Anden är densamma, endast
uttryckssättet har skiftat form. Godfr.
Christensen väljer sina motiv pä samma
håll, där Kyhn, la Cour och Foss taga
sina: de backiga trakterna kring
Himmelbjerget med vida vyer öfver skog och
sjö. Hans behandling är bredare,
dristigare, af större momentan verkan. Gamle
Kyhns mera noggranna återgifvande står
dock ingalunda tillbaka i
verklighetstrogen innerlighet och sanning — tvärtom.
Godfr. Christensen har på senare år
ofta målat sjöstycken — liksom Niss;
bägge ofta med rikare utbyte än någon
professionell marinmålare.
Niss är i synnerhet höstens och
vinterns målare. Ehuru hans sträfvan
uteslutande är att framställa naturen så som
han ser den, når han dock i sina bästa
taflor långt utöfver en blott och bar
kopia. Man känner, att bilden är skapad
under starkt personligt uppgående i
ögonblickets stämning. Niss’ föredrag är fullt
af kraft och glädje åt arbetet.
Mera soignerad i målningssätt och
uppfattning är Zacho, hvars gröna
bokskogar ha stor publik.
Bland de yngre målare, som i vissa
hänseenden ha emanciperat sig från den
krassa naturalistiska principen, skall jag
här fästa svenskarnes uppmärksamhet
på de tre: Jul. Paulsen, Irminger och
Ring.
Icke, så som skulle någon af dessa
konstnärer medvetet sträfva bort från den
naturliga formen. Verkligheten är
öfverallt utgångspunkt och grundval för
framställningen. De gjorda iakttagelserna äro
blott så modifierade eller lämpade eller
ordnade, att de förena sig kring taflans
tanke som en medelpunkt samt förklara
och belysa densamma. Därigenom
poin-teras den idé, som är bildens innehåll.
De häfda konstnärens rätt att fritt
handskas med erfarenhetsmaterialet så som
hans fantasi bjuder, att forma det efter
ögonblickets behof, med andra ord: att
förädla den i naturen funna råa formen
genom att gifva den konstnärligt
innehåll och lif.
För dessa konstnärer — liksom för
åtskilliga andra af de yngre — spelar
den subjektiva känslan, jaget, en långt
viktigare rol än föremålets tillfälliga
gestalt, som för dem blott har
materialvärde.
När det lyckas den naive
plein-air-målaren att meddela sin
naturefterbild-ning något af den rena glädje och
hänförelse, som fyller honom vid det sköna
han ser, så sker detta omedvetet;
stämningen smyger sig, utan att han märker det
in i bilden (Johansen, Niss). Annat är
förhållandet med dessa romantiker, hos hvil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
