Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Strindberg—Heidenstam—Hedberg—Pelle Molin. En litterär vårrevy af Hellen Lindgren (Fortsättning och slut) - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBERG—HEIDENSTAM—TOR HEDBERG—PELLE MOLIN.
En litterär varrevy.
Af HELLEN LINDGREN.
III.
DET finns rätt många här i världen,
som man missunnar deras framgång,
ty afundsjukan är tyvärr en
allmänmänsklig egenskap. Det finns också
perso-soner, om hvilka man säger, att det är bra
att de hafva framgång, ty äfven välviljan är
lyckligtvis en allmänmänsklig egenskap. Och
likasom det är med människor i allmänhet,
så är det ock med författare; det finns
sådana, som man afundas, och sådana, som
man önskar allt godt. Men det finns också
en tredje kategori af medmänniskor, och
när dessa händelsevis skrifva, erfar man
ingen lust att vara afundsjuk, ej heller
tycker man sig behöfva vara välvillig mot
dem, det är dessa, för hvilka man känner
sympatiskt och varmt, när de skrifva, och
till dessa författarpersonligheter räknar jag
den, som skrifvit idédramat Gerhard Grim.
Allmänheten har nog vetat uppskatta Tor
Hedberg, men den har näppeligen uppskattat
honom efter förtjänst, ty han är enligt dess
omdöme för djupsinnig, och detta är nu
en gång för alla enligt den vanliga läsande
publikens åsikt nästan en förkastelsedom,
innefattad i en vördsam bugning.
Skall man också om detta skådespel
säga, att det är för djupsinnigt? Troligen.
Och dock torde allmänheten komma att
läsa det. Ty lyckans problem behandlas
här på ett sådant ur psykologisk synpunkt
träffande sätt att man ej gärna kan förbli
oberörd, äfven om frågan står olöst. För
Tor Hedberg stå ofta frågorna olösta, och
han vågar låta dem stå kvar så, ty han
älskar ej godtköpslösningar, och han vill
ha rättighet att framlägga sitt för och emot,
äfven om mänskligheten i genomsnitt taget
aldrig så gärna vill ha sitt ja och amen,
och detta mod, att icke försäkra, när man
icke är viss, att icke vara myndig, när man
innerst är tveksam, är någonting som
borde tillönskas icke blott våra författare men
mänskligheten i gemen, så fort den
bekläder någon samvetsrådsställning.
Tor Hedberg har fatt ett nytt motiv
(Fortsättning och slut.)
på den gamla Faustsagan. Hans Gerhard
Grim har företagit sig att afstänga sig från
världen, och på sin slottsbacke tittar han
ut öfver och ned på människovärlden som
på en massa småkryp. Han lefver ensam
med sin tanke, därför att han i världen
fann början till en mening, fann ett slut,
som fordrat annat slut och annan början,
och gick med glad förhoppning mången stig,
som förde hvart? Jo, till det meningslösa.
Till honom kommer händelsevis en
gammal bekant från ungdomstiden,
Sylvester, och denne säger nu:
Det är en gammal och en erkänd sats
att människan är både kropp och själ,
och denna blandning är just det pikanta.
Tag lögnen bort, och det är slut med nöjet.
Den första lögnen födde, tro du mig,
det första skrattet — — —
Är ej denna konflikt mellan
karaktererna väl tillspetsad? Mellan Sylvester,
nöjets fjäril, en mosaikmänniska,
sammansatt af olika stycken och hvars egentliga
märg, d. v. s. det som ger honom någon
slags karakter, något slags syfte, visar sig
vara — afundsjukan gent emot den
mi-santropiska tankens man. För öfrigt är
denne Sylvester en alltigenom väl utförd
figur, som igenom styckets olika akter
spelar en roll af Mefistofeles i miniatyr, en
blaserad, kringvandrande turist, som gäckas
med Gerhard Grims vetenskap. I som
oftast blixtrande slagfärdiga repliker går hans
trosbekännelse af stapeln. Lifvets operett
går för honom på Offenbachsmelodier, och
dock är han i hemlighet trött på dess
slagdänga äfven i denna pikanta form, men
que faire? — njutningen är ändå, anser
han, den enda möjligheten att få något
slags symfoni af det hela.
Men styckets ynglingagestalt Artus,
Gerhards fosterson, är framför allt en gestalt,
som man ej lätt glömmer. Fosterfadern,
som söker det rätta lifvet i vetenskapens
rena luft, som är fjällvandrare både i
egentlig och figurlig mening, vill icke erkänna
någonting annat som vardt att lefva för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
