Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Strindberg—Heidenstam—Hedberg—Pelle Molin. En litterär vårrevy af Hellen Lindgren (Fortsättning och slut) - III - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
335
och i allmänhet hvilar en viss dimmighet
öfver hvad som här yttras och göres. Låt
så vara att Grim, tankens man, har
förlorat sitt fotfäste både i tankens värld och
den verkliga med sitt försök att tjäna två
herrar, tanken och passionen; låt vara, att
för honom själ och kropp ha varit två
motsatser, hvilka han med sin natur aldrig
kan sammansmälta till enhet, men det blir
dock något otillfredsställande att icke
klarare få skåda in i den andliga
upplösningsprocessens hvarför och Imru än genom en
seen af halft vansinnighetsraseri, likasom
det ej heller kan blifva tillfredsställande,
att Sagnil visas oss i en halft sfinxartad
oåtkomlighet, ända till dess hon ber för
sitt lif.
Men om också dylika anmärkningar
framställa sig för läsaren och ge honom
en känsla af något sammanhangslöst i
utarbetandet, i själfva det artistiska
kompositionssättet, finns det en flykt och en
styrka i dialogens repliker, en poesi i
själfva tankarna, som kanske aldrig Tor
Hedberg visat i så hög grad som i detta
stycke. Det är en djupsinnig
karakters-studie, som här är gjord af
Vetenskapsmannen, som tillika är drömmare, hvilken
fordom stolt och i fråga om kärlek fordom
all-mosegifvare, slutar med att uppträda som
tiggare och blir allmosetagare, utan att
kunna finna sig i rollen af nådehjon.
IV.
Åt Pelle Molin, hvars efterlämnade
skrifter sammanfattats under benämningen
Adalens poesi, är det strängt taget ej
nödvändigt att ägna många ord, då G. af
Geijerstam i en ypperlig inledning, som förlidet
år stod att läsa i Ord och bild, gett en
öfversikt af både hans lif och hans författarskap.
Molins lif är icke hvardagsmänniskans.
.Däruppe i Jämtland och Lappland och
»det nordligste Norge» tumlar han sig
bland snöfjäll och stormar, ty där känner
han sig hemma bland jakter och faror med
fiskare och enkelt folk. Han har i detalj
reda på lofotenfiskarnas af gummorna
tillredda matsäck, hvad den innehåller, och
känner björnens krumsprång, när han är
ute på människojakt och är retad att dansa
ringdans kring ett träd med nybyggaren;
eller när bamsefar vädrar korna bakom
fjäsets vägg och i vanmäktigt raseri sticker
sin labb genom fönstret .på ladugården.
Hur älskar han ej folkets sagor och sägner
och allt, som rör hela Norrland, som snart,
efter hvad han själf förkunnar, är ett
minne, och dess natur, när den i
högsommarfägring pryder sig som brud, när vallåtar
och koskällor locka hvarandra och dejan
sjunger sina kärleksvisor i landtlig oskuld,
och hur han har sinne för mystiken i
skogarna, dagrarnas underliga lek med
människosinnet, när man ser vitrer i
skogsdjupen, och furornas poesifyllda romantik, när
äfven den starkaste jägare, sedan han
genom ett underverk af själsnärvaro lyckats
döda nalle, faller offer för »björnfrossan»
och går från sans och samling. Pelle
Molin är folkets barn, äfven därför att han
kan måla med ord som detta och tränger
in en mångfald af färg och stämning i ett
kort, kanske kärft och ibland naivt uttryck.
Geijerstam har träffande förliknat hans konst
med Bruno Liljefors’. Det är underligt nog
att, fast han var en friluftsmänniska, en
skogens son, en kraftnatur, som alltid
längtade bort från sotad ås, som ville både
frysa och slita ondt och ibland dricka
och galnas, fast han tidtals lefde i
förtviflan öfver sin nöd och penningebrist eller
däröfver att han ej fick skrifva, hvad han
ville, eller ej kände sig förmå det — att
han ändock är så fint harmonisk. Det är
hans motsats mot en mängd svenskar, som
varit friluftsmänniskor, och många norrmän,
som skildrat fjällif, att han aldrig angripes
af den skroflighet i tonfallet, som gärna
medföljer sportslifvet. Man skall icke finna
ett vildt och brutalt ord här. Beror icke
detta därpå, att hans hjärta är så
oförfalskadt barnsligt, så landtligt vänligt mot
natur och folklif, att han ej kan uppfatta
någondera som fiender utan blott känner dem
som vänner och att äfven deras hårdhändthet
synes honom naturlig, och äfven han själf
är ej alltid obenägen att begagna näfvarnas
slående argument. Så går han till sin
målarduk med den innerliga förnöjelsen att
både natur och människor äro till hans
höga plaisir anordnade skådespel. Det är
så äfven vallflickan känner, när hon stiger
ut från fäboden en glad sommarmorgon;
hon ser solen glittra, skogen grönska, himlen
blåna och hör forsen sjunga, och så börjar
också hon att le och glittra och sjunga af
idel sympati. Hon blir så förtroendefull,
allt är ju så vackert, allting hviskar sagor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
