Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Strindberg—Heidenstam—Hedberg—Pelle Molin. En litterär vårrevy af Hellen Lindgren (Fortsättning och slut) - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336
hellen lindgren.
och hela naturen är naturligtvis hennes
vackra förmaksrum, som Gud fader själf
har prydt åt henne. Och kommer då en
herreman från staden, då är olyckan gjord,
som det förtäljes i Historien om Gunnel.
Med hvilken gränslös förtjusning talar
icke Molin om Ådalen. Hvilka ord:
»stämningarnas ådal, laxens ådal, sagornas lund
. . . sommarnattens väna skönhet . . .
vinterdagens dimmiga ådal — då forsen fräser
som en jättekatt vid ditt öra», och strax
efteråt: »detta är min ådal, mitt sagoskrin,
min kärlek och min skräck, ty hur man
längtar öfver bergen, håller det fast som
en mara.»
Denna ljusa uppfattning, hur den
sväfvar som en ungdomens Aurora och
morgonstämning öfver allt det han skrifver!
Han har själf varit med på den norska
räddningsbåten, på »sköjten» i värsta storm.
Det finns uttryck och beskrifningar här, som
egentligen borde väcka fasa, beskrifningar
på stormens hafsvägg, hvilken sönderslitits
först till trasa men hvars vågor sluta med att
upplösas till en enda yrande hafsdimma, i
hvilken fiskarbåtar gå under — men måhända
har aldrig en natursannare beskrifning på ett
mera förfärligt naturfenomen varit mindre
beklämmande. Hvarför läser man den
nästan med gladt mod? Är det kanske
därför, att den är skrifven med Merimées
okänslighet? Visst icke. Molin är så intill
märgen naturbarn, att naturen för honom
icke kan vara ett spöke, som vill ondt,
blott en vänlig bärsärk, hvilken någon gång
begår vådadråp. Nog för att han kan
beskrifva det ohyggliga ohyggligt och det
hemska hemskt, så det förslår — tro icke,
att han är någon mjölkfingrad
modeförfattare — men rysningen blir ändock icke
obehaglig — läsaren, som en gång blifvit
uppmärksamgjord på detta, skall kanske
också finna detta märkvärdigt men sannt.
Molin berättar en gång i ett bref till en
vän, hur han legat i ett tält på Sulitelma,
hållit på att frysa ihjäl, öfversnöas och
blåsa bort, och säger: »Där ensam i ett
svagt tält, vakade två dygn — dissekerade
min dödsfruktan, som för öfrigt icke fanns.»
Nej, vi tro det nog. Men vi tro honom
däremot icke, när han tillägger: »för slö,
gamle, att vara rädd!» hälst när vi läsa
Geijerstams anekdoter om, hur Molin sökte
och älskade faran, hur han var mannen
»som för sitt nöjes skull badade i mot-
strömmen omedelbart ofvanför Nämforsen
i Ångermanland, åkte skidor som en lapp
och lät sig glida utför berghällar» o. s. v.
Det finns en bild i vår saga, som heter
»gossen, som icke kunde blifva rädd». Var
icke Molin egentligen denne gosse? När
man står så nära naturen som han, då blir
man denne sagogosse. Hur kan man icke,
om man en gång förstår detta, också inse,
att slagsmålen med folklifvets vana vid
grofva nappatag med naturen också kunna
i människolifvet bli en blandning af lek
och allvar, fast allvaret här är en lek med
knifvar, blodviten o. dyl. Vi måste tro på
Kärnfolks saga om Olle, som håller på
att i kärleksvånda strypa den, han vill ha
till svärfar, och som ändå höll en lugn
bondlunk mot sitt mål, utom den gången
förstås, när han blef sublim och sprang i
forsen, hvilket, händelsevis — för den
gången — lyckades.
Men visserligen kunde Pelle Molin vara
förtviflad — det skall icke nekas. Ofta
var han det också. Kanske var det bäst
att, som nu skedde, han dog ung, kanske
det bästa för honom var, att han icke blef
fördärfvad af framgången — det
kristallrena i en sådan naturgrund som hans har
så lätt att fa fläck af det, som världen ej
kallar fläck men förfining. Han tycktes
själf anse sig aldrig kunna bli en
framgångsman. »En sådan gosse som jag slår
sig aldrig i världen igenom — och hör
det!» Fortsättningen är ännu dystrare.
Som en kommentarie till nyss antydda
karaktersegendomlighet, ett naturlynne med
ett på ytan spelande trots, som har frid
och sympati till sin djupaste grund, är det
jag betraktar det patetiskt glänsande
anförande i boken, som heter: Ned med dem,
som tala om krig, en
broderskapsförklaring till norrmännen, ett stridsrop mot
hatets såningsmän, hvars enda fel är, att det
icke, delvis åtminstone, någon gång
framsagts som ett tal i riksdagen. Det
innehåller en hel humanitetsreligion och en del
af Molins lifsbekännelse. Hans djupaste
temperamentshemlighet innehöll nog detta,
att naturbarnen bland människorna äro ett
människosläkte af innerst djupt samförstånd
utan klass- och nationalitetsskillnad och
vidare att naturen själf som en underbar
fantasisaga är likasom moderns saga för
barnen, som väl kan väcka rysning men ej
af skrämmande slag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
