Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Utställningsinteriörer. Af E. G. Folcker. Med 8 bilder - Kristina Nilsson. Af G. Renholm. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38o
G. RENHOLM.
art säreget intressanta och båda
erbjudande just en sådan interiör, till hvilken
man gärna återkommer;
teaterutställniligen är den ena, skogsutställningen den
andra. Den förra är ett konstens
panteon, hvars tusen samlade minnen gripa
den intresserade åskådaren och i hans
tankar framkalla otaliga bilder från en
förgången tid. Allt har här sitt
särskilda intima intresse, och dess
anordning, om än aldrig så konstnärligt
lyckad, blir en bisak. Hit går man för att
lära, för att erinra sig det sköna man
hört och sett framställdt på skådebanan,
ej för att fröjda sina ögon åt ett
närvarande skönt.
Men under det höga furutaket i
skogens hus hvilar man ut efter det
tröttande vandrandet; man känner sig nästan
såsom i naturens högtidliga lugn och
låter blicken hvila på den tufviga
mossan och på det tysta solbelysta
landskapet därbortom. Hit kommer man åter
och åter tillbaka, ty huru än konstens
alla mästerverk och det mänskliga
snillets alla underbara uppfinningar kunna
gripa våra sinnen och fylla våra tankar,
nog lockas vi ändå till slut tillbaka till
naturens stora härlighet, äfven om den
såsom här är instängd mellan fyra
väggar.
KRISTINA NILSSON.
AF G. RENHOLM.
Med 4 bilder.
KRISTINA NILSSON — för oss, hennes
landsmän, likasom inom konstens stora
värld, förblifver grefvinnan de Casa-Miranda
alltid Kristina Nilsson, på samma sätt som
hennes frejdade årsbarn och rival i
berömmelse är och skall förblifva känd under
namnet Adelina Patti med förgätande af
både markisinnetitel och annat — Kristina
Nilsson har i år åter besökt sitt gamla
fädernesland och fädernehem, hyllad nu
såsom alltid och öfverallt, bokstafligen
sagdt i slott och koja, med beundran och
hängifvenhet. Ett Lyckans skötebarn som
få, har hon sett själfva tiden, som annars
skonar intet, endast med lätt hand beröra
hennes drag och, långt ifrån att breda
glömskans slöja öfver hennes forna
triumfer, tvärtom sammangjuta dessa med
hennes personlighet till en bild, måhända mera
idealisk än verkligheten.
Ett Lyckans skötebarn ... ja väl. Men
måste man ej misstänka, att gudinnan, den
gången hon nu gjorde sitt val af gunstling,
måtte ha jämkat på bindeln och sett efter
att ej, såsom ofta annars är fallet, detta
val skulle falla på ett ovärdigt föremål?
Guldet, som hon strödde, Lyckan — eller
silfret är det kanske rättare att säga, när
frågan är om en sångerska — förenade sig
med stålet, som fanns i vilja och karakter,
och det blef en metall både mera hård
och mera tänjbar än någon annan legering,
men icke spröd och icke mjuk.
Kristina Nilssons barndomshistoria är så
ofta skrifven och så allmänt känd, att det
är öfverflödigt återkomma därtill. Och det
romantiska i det öde, som upprullat sig
mellan den fjortonåriga barfotingens
uppträdande på Ljungby marknad och
grefvinnans umgänge såsom jämlike med
världens högste, är också egnadt att slå an på
det sinne för sagopoesi, hvilket ligger såsom
en bottensats under hvardagsprosan i det
svenska lynnet. Däraf har utbildat sig
legenden om »den svenska bondflickan»,
hvilken alltjämt, okonstlad, blyg och
doftande af landtlig oskuldsrenhet, skulle
fort-lefva i den världsberömda sångerskan. —
Sanningen är, att den svenska bondflickan
gick alldeles ur tiden, innan ännu
sångerskans rykte hunnit taga fart. Historien om
larven och fjäriln. Och väl var det, ty
det naiva har ingen kurs på
världsmarknaden. Det är skillnad på den och Ljungby.
Den roll, hvari Kristina Nilsson första
gången lät höra och se sig på en seen i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
