Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska härens utveckling under Oscar II:s regering. Af Gustaf Björlin. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som gjordes vid 1871 års lagtima och
urtima riksdagar att uteslutande på det
beståendes grund åstadkomma denna
lösning misslyckades; och följande höst, då
konung Oscar II uppsteg på tronen, fick
han med kungakronan i arf efter sin
broder äfven mottaga försvarsfrågan, hvilken,
sådan den då förelåg till statsmannens
begrundande, utan tvifvel var en af de
svåraste statsfrågor, som sedan den stora
reduktionens tid förelegat till styrelsens
handläggning.
Största svårigheterna för dess tidsenliga
lösning voro tillfinnandes i det allmänna
föreställningssättet och i det invecklade
politiska läget. Vårt folk var helt visst
lika fosterlandsälskande då som nu. Då
som nu var den sanningen lika allmänt
insedd, att det förnämsta villkoret för vår
andliga och materiela utveckling var vårt
lands tryggade själfständighet samt att
denna själfständighet icke kunde vinnas
utan uppoffring för försvaret. Men den
långvariga freden, under hvilkens hägn
släktled efter släktled ostörda framgått
på odlingens fält, inhöstande allt rikare
skördar, hade verkat en säkerhetssömn,
ur hvilken ännu icke lärdomarne från
främmande slagfält hunnit väcka upp
folket till mera eftertanke. I den
enskildes föreställning hade alltjämt
offervilligheten och fallenheten för
krigaryrket förmågan att kunna ersätta den
metodiska öfning under fredstid i
vapnens bruk, den vana vid krigslydnadens
band, hvarförutom ingen armé nu för
tiden kan hoppas vinna framgång i fält.
Denna åsikt fann bland annat ett uttryck
i den rättighet, som lagen medgaf hvarje
svensk värnpliktig vid denna tid, att
friköpa sig från vapenöfning i fredstid, samt
att lega man i sitt ställe i krigstid. Men
så länge denna rättighet fanns, saknades
hos oss den viktigaste hörnstenen i själfva
grunden för en modern härordning,
hvilken främst af allt fordrar lika skyldighet
för hvarje medborgare att värna sitt land
och att därtill göra sig duglig genom
öfning i fredstid.
Hvad frågans politiska läge
vidkommer, var det mera inveckladt här i
landet än händelsen kunde hafva varit
annorstädes, med andra samfundsordningar.
Hos oss ställde sig nämligen ej blott
sådana allmänna påståenden i vägen som
att ett mera utveckladt försvarssystem
skulle orsaka staten ekonomisk förlust,
därigenom att de till öfning inkallade
värnpliktige icke utförde något
produktivt arbete. Hos oss lågo därjämte
förmenta »sekelgamla orättvisor», i form af
indelningsverk och grundskatter i
bakgrunden och förbittrade stämningen olika
samhällsklasser emellan och detta på en
tid, då alla i stället borde förlikas och
enas till stora ansträngningar och
uppoffringar. Försvarsfrågans svårlösthet låg
sålunda icke minst i dess naturliga
sammanhang med skattefrågan. Därför hade
också fordran på lindringen i rust- och
rotehållet, liksom striden om »aflöning
eller afskrifning» af detsamma och
grundskatterna kommit att väfva in sig såsom
en röd tråd i den brokiga väf af skilda
meningar om stamsystem eller
konskriptionssystem, om lottning eller värfning
eller allmän värnplikt, om volontärer eller
beväringssoldater, kadettsoldater,
kommunalsoldater, landstingssoldater eller
indelta soldater, som skulle föreställa
bilden af vår framtida arméorganisation.
Och det gick icke an att vänta och
se tiden an till dess att ett pålitligt
resultat gått fram ur de häftiga
meningsbrytningarna. Det var landets väl eller
ve som stod på spel. Nationen kunde
icke med lugn hängifva sig åt sin inre
fredliga utveckling förr än dess
stridskrafter blifvit så ordnade och stärkta, att
de kunde värna rikets landamären när
stormen kom. A andra sidan fick icke
heller påtryckningen vara för kraftig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
