Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Gustaf III porträtterad af Sergel. Af Georg Göthe. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438
georg göthe.
len färdig i sin atelier. Men arbetet
måste snart afbrytas eller stå tillbaka
för en mellankommen uppgift af
brådskande art. Den 16 mars 1792 sårades
Gustaf III af Anckarströms pistolskott
på maskeraden i operahuset; den 29
mars afled kungen. Och nu skulle hans
högtidliga begrafning firas den 14 maj.
Sergel fick i uppdrag att smycka
be-grafningsrummet i Riddarholmskyrkan
med en allegorisk komposition i gips.
Han uppförde ett helt monument bakom
katafalken: på toppen af en hög
grafkulle, en ättehög, säger en beskrifning,
sågs på en piedestal en kolossal-byst af
den aflidne konungen, nedanför bysten
satt den sörjande Svea, och vid hennes
fötter låg det svenska lejonet.
Denna byst, som endast framträder
i allmänna antikiserande drag å Sergels
handteckning (se vår afbildning), känna
vi väl till. Ty straxt efter begrafningen
beställde hertigen-regenten densamma af
Sergel i marmor. Och det är denna
kolossal-byst af Gustaf III som ännu
finnes i Nationalmuseum och som här
afbildas.
Det är, som man vet och ser, ej alls
samma byst som återfinnes på
brons-stoden. Det är en helt annan typ.
Huf-vudtypen n:r 2 kunna vi kalla den, då
vi som n:r 1 betrakta bysten af 1779.
Denna begrafningsbyst är onekligen
en stort tillskuren bild, men mindre
personligt sympatisk än heroiskt
imponerande, ett slags officiel apoteosering af
regenten, härskaren, ett cesariskt
monument. Julius Lange har icke utan grund
talat om »den torra branden i blicken,
hvars strålar tyckas vara mera svidande
än välgörande».
Och så vidtog arbetet på bronsstoden.
Modellen blef troligen färdig på
sommaren 1793, att döma af ett bref, som
Sergel skref den 12 juli samma år till G.
M. Armfelt, hvilken då vistades nere i
Italien. Jag har redan på annat ställe*
aftryckt Sergels yttrande om sin stod
men vill i detta sammanhang än en gång
citera detsamma, då det är synnerligen
betecknande för konstnärens förhållande
till clen aflidne konungen och för hans
uppfattning af sitt eget verk. »Hvilket
nöje, skrifver S. (på franska), skulle det
icke göra mig att få höra Eder mening
(om modellen till stöden)! Jag har lyckats
godt hvad likheten beträffar; jag är till
och med nog djärf att försäkra Er, att
jag numera ej kan förfela denna; ty min
själ och min fantasi stämma öfverens.
Jag har haft den glädjen att se människor
med hjärtat på rätta stället fälla tårar
inför stöden, men också sett den stumma
förstämningen hos de otacksamma, hvilka
funno sig ansikte mot ansikte med sin
forne herre och icke kunde med lugn
uthärda hans milda och majestätiska
blick .... Stöden äger en slående likhet
och på samma gång en nobel och
imposant rörelse i figuren.»
Det är ej underligt, att andra kunnat
bli förtjusta i stöden, då Sergel själf var
så belåten. Ty Sergel var mycket
själf-kritisk.
Jag skall också nöja mig med dessa
konstnärens egna ord om sitt verk och
anser mig ej behöfva ingå i någon
vidare skildring af stöden, så allbekant
och omtalad som den är. Den är den
tredje och fullödigaste porträttypen han
modellerat af denne monark, som han,
konstnären, fantasi- och känslomänniskan,
under årens lopp, då så många forna
vänner och beundrare kallnat och
förbittrats i den skarpa politiska luften, blott
allt mera lärt sig att älska och beundra,
och som han nu efter Gustafs död, då
det gällde att föreviga hans drag och
gestalt i ett monumentalt verk, öfvergöt
* Statens konstsamlingar 1794—1894. En
festskrift, utgifven af Nationalmusei tjänstemän.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
