- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sjette årgången. 1897 /
453

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Systrar. Af Jane Gernandt-Claine. Till ***

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

systrar.

453

kan röra sig ur stället, en värdinna, som
anstränger sig att prata med tankarne
på annat håll, och en gäst, som säkert
var den minst lyckade af de tre, ty de
Nive bar sitt öde med fattning och
beklagade blott, att han ej fick resa och
skölja bort dygnets dam, löga själ och
hjärta i ett bad hos de gamle.

Jag tröstade honom med att
Amsterdam står kvar, och att hans gamle
holländare åtminstone ha det företrädet
framför oss, att man väl vågar hoppas
de skola vara moderna nästa år också,
och han började tala om att jag borde
stämma möte med M. Lemire,
sekreteraren i Le Cercle artistique, som skulle
komma till Saint Malo den sommaren,
och söka träffa aftal om en utställning
af mina landskap i hans klubb. Det
var intet nytt förslag, men hans hustru
förklarade mig alltför opraktisk för att
sätta något dylikt i verkställighet. Hon
grälar gärna på mig; däri var hon sig
lik. Eljest tyckte jag, att hon åldrats
mer än mannen. Själf påstod hon, att
vakor och oro gjort henne alldeles grå.
Det kunde jag nu icke se, men i så fall
klädde det henne; man vore frestad att
säga, att något i hennes fulla, lugna
väsen väntat på dessa gråa här. Äfven
hon intresserade sig för mitt arbete,
men hon skulle icke varit kvinna, om
hon icke fört samtalet öfver på mig själf.
Hon gjorde sina frågor som en förtrogen
husläkare, hvilken känner vår krankhet
bättre än vi själfva och ständigt står till
reds med ett recept. Ett par gånger
uttalade hon ett namn, som lika gärna
kunde varit onämndt, men det lämnade
mig likgiltig. För mig var det ett tomt
ljud, som på sin höjd väckte erinring
om ett misstag. Ingenting mer. Det
roade mig blott att iakttaga min väninna.
Jag är icke säker på att jag icke
beredde henne en missräkning •—
kvinnorna tycka icke om att se ärren efter

lidelsens hugg gro igen. Till och med
de för egen räkning mest flegmatiska
älska att sticka sin hand i lansens sår,
och talet om läkedom gömmer gärna ett
hemligt hopp om sjukdomens obotlighet.
Men mitt onda hade haft sin öfvergång,
och med ett omslag, som jag knappt
hade väntat mig af henne, erbjöd sig
m:me de Nive att föra mig tillsammans
med de unga damerna i trakten. -Jag
bad för mitt lugn. Jag är numera blott
dåligt hemmastadd i det språk de tala,
och kvickhet förfärar mig som smällarne
af en cirkuspiska. Jag ser alltid för mina
ögon en clown, som sträcker upp ett
tunnband, och en dansös, som störtar
genom silkespapperet, och jag ryser vid
minnet af hur jag kunde ropa bravo,
när de sköna hoppade. Den tiden är
förbi. Jag vågade bekänna, att jag helst
lefver efter mitt eget hufvud, hvilket
icke hindrade mig att stå på bästa fot
med min väninna, fast jag är rädd hon
hade sina goda skäl att finna mig
ledsammare än vanligt den sommaren.

Jag var otillfredsställd både med mig
själf och med min målning och kunde
gått ur vägen för alla, till och med för
de Nive, och dock är han den ende,
som i mörka stunder, då mitt lif och
min sträfvan tyckas mig lika litet värda
det ena som det andra, kan få mig att
tro, att det ligger något annat och mera
än dilettantism i hvad jag gör. Ty hvad
har jag för rätt att åberopa mig på
konsten, jag som grep till penseln
ungefär som man griper till ett medel mot
tandvärk, när jag upptäckt, att skogsfrun
hade baktråg i ryggen och min tillvaros
grundval föll i grus och spillror?

Luften i Saint-Enogat började
förefalla mig tryckande, och mina vänner
rådde mig att göra en afstickare i
grannskapet. Jag flackade hit och dit och
hamnade till sist i ett litet fiskläge, som
icke hade andra förbindelser med ytter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:42:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1897/0505.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free