Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Systrar. Af Jane Gernandt-Claine. Till ***
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
454
jane gernandt-claine.
världen än en postvagn, hvilken höll
utanför gästgifvaregården två gånger i
veckan. Där dröjde jag i fjorton dagar
under orubbad och enslig flit med
dygnet som en tystnad om mig, och en
morgon upptäckte jag, att jag hade ett
och annat att visa de Nive. Det
regnade, när jag steg upp. Luften hade
denna skumma ogenomskinlighet, som
kommer tankarne att tända sig en
invärtes eld, och jag väntade med otålighet
på diligensen, hvilken skulle passera
förbi vid middagstiden. Tack vare det
dåliga vädret, fanns det rum för mig,
men hvilket väglag och hvilken vagn . . .
Troligen är det blott i denna afkrok
af Bretagne man kan stöta på ett sådant
skramlande, gulmåladt oting med soffor
som sten och en osande oljelampa i
taket. Jag hade fått plats nere vid
dörren. Snedt emot mig satt en torr,
slätrakad herre, byfogde att döma af typen,
som vände bort hufvudet för att slippa
ha ögonen på en präst, och två unga
flickor, tydligen systrar, hade krupit in
i ett hörn, den ena lätt stödd mot den
andras axel. De voro svepta i långa,
svarta kappor, icke olika dem
bretagneska bondkvinnor bära, och sutto
barhuf-vade, med hattarne i knäet. En gammal
nunna, som slumrat in under sitt hvita
huckle, följde med som duenna.
Sedda genom rutan, gledo byar och
fält förbi i mjuk, gråbrun dimma, och
postiljonens horn, de många uppehållen,
passagerarne, som stego ut och in, voro
blott ett aflägset buller kring
landskapets ro och skymningens egen dämpande
stämning. I den allmänna domning, som
följde med skymningen, var det endast
två gamla kvinnor som pratade — jag
visste ej om hvad, men plötsligt hördes
ett undertryckt skratt, som om en alltför
länge återhållen munterhet måst ge sig
luft, och allas ögon riktades mot det
hörn, där de två flickorna sutto, lutade
mot hvarandra. Den gamla duennan
spratt upp ur sin slummer med en
tillrättavisning på läpparne. Det kom ett
lågt, förvirradt svar, som jag ej kunde
urskilja, och jag har aldrig sett något så
olycksaligt ertappadt som uttrycket i
synderskans ansikte. Skrattet var knappt
kväfdt ännu, men hvilken röst, hvilken
klang ... en rodnande stämma. Hon
slöt sig intill systern för att dölja sin
blygsel. Det syntes, att hon var den
yngsta, fast skillnaden i ålder föreföll
obetydlig emellan dem. Jag kunde ej
taga mina ögon från henne.
Hon var mörk, det voro de bägge,
och bägge hade rikt, brunsvart hår.
Hennes var uppstruket, starkt lockigt af
naturen och med ett af dessa
oregelbundna, dunlikt mjuka hårfästen, som
man annars sällan ser utom hos barn.
Den äldre systerns däremot var rakt,
tungt, deladt åt sidorna och synbarligen
mycket långt. Från den halfupplösta
knuten ringlade sig en slinga och föll
ned öfver reskappan. Den yngre såg
det. »Jag skall hjälpa dig», sade hon.
Systern smålog sväfvande. Hon lyfte
icke sina händer, rörde knappt de sänkta
ögonlocken, behöll blott länge sitt
underliga leende. Det var svagt, nästan
omärkligt, och af en egen, genomskinlig
klarhet. Skådande var det, men jag vet
icke hvad det såg. Ögonen tycktes mig
fulla af skugga, och jag hade en
förnimmelse af att röra vid elfenben, när jag följde
rundningen af kinden, pannans ömtåligt
bygda hvalf. Så svalt, så fast, så blekt,
så främmande syntes mig detta anlete.
Hon såg trött ut; hennes hufvud föll
småningom mot väggen. Hon blundade.
Kanhända hon sof.
Då den andra märkte det, tog hon
hennes hand och lade den på sitt knä.
Det låg i denna lilla rörelse en ömhet,
skälfvande och återhållen som de
droppar, hvilka brädda randen af en skål,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
