Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Systrar. Af Jane Gernandt-Claine. Till ***
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458
jane gernandt-claine.
i dess första klingande friskhet och dess
smärtsamma oförmåga af uttryck. Och
jag tänkte: Du förstår mig. Du vet mitt
lifs bitterhet och lust. Stryk tviflet från
min panna. Lär mig att kunna.
Men då var det som om Luce vändt
sitt ansikte till mig och hviskat: »Jag
ensam har något att lära dig.» Och jag
mindes henne, sådan jag en gång
skymtat hennes hvitklädda gestalt under
kastanjeträden i Villa Marguerites trädgård.
Hon satt och sydde. Det tycktes mig
att jag stod bredvid och betraktade
nålen, som gled mellan hennes fingrar, och
en okänd frid klappade sakta på mitt
hjärta. Ibland höjde hon hufvudet och
såg upp, in i något skimrande obestämdt,
som blott hon kunde varsna, och för
detta uttrycks strålande fullhet fanns
blott ett namn — ungdom. Jag kunde
tagit henne, sådan hon satt där, och
slutit detta ljus och denna hvila in i min
själ och sagt: Lys mig, värm mig,
öfvergif mig icke. Jag behöfver dig.
Jag visste, vid hvilka tider jag hade
utsikt att växla ett ord med henne
genom grinden, och en dag, då jag stått
och väntat på henne, såg jag henne
skifta färg. . . Hvad betyder en rodnad,
hvad var det för nya dagrar öfver mitt
känslolif? Jag var till mods som när man
en sommarmorgon ligger i gräset och
lyss till fåglarnes sång. Min älskade
gick i solljus under blommande
äppelträd, och jag ville ropa: Luce, Luce, hvar
har du fått lyckan ifrån? Hon skiner i
dina kläder, hon skimrar kring ditt hår,
och all lifvets glädje leker i leendet på
dina läppar.
Ja, jag var en dåre; — får ni månne
litet bättre mening om mig, när jag
bekänner, att det icke hindrade mig att
fara till Saint-Malo? Jag hade fått
kallelse att infinna mig där en af de första
dagarna i september och träffade M.
Lemire på utsatt tid och ställe. Han var
ypperligt hågad att höra på mig, och
våra samtal ledde snart till en oväntadt
tillfredsställande utgång, men allt detta,
färdens ändamål, öfverläggningarna, de
möten, som upptogo min tid, var
någonting afsides, oväsentligt i det lif jag lefde,
ty det tycktes mig, att jag beträdt ett
invigdt rum, där intet annat än
overkliga ljud ägde innehåll och mening.
Jag tänkte blott på min älskade.
Hennes närvaro var om mig, och jag
vandrade i den inre afskildhet, som för
mig är all lifskänslas råga. Främmande
syner susade förbi. De kommo från
henne. Purpurblommor regnade i tyst,
sval luft, och dagarne voro väfda af
klarhet, men när aftonen kom, gick jag
upp på vallen och såg husgaflarnes
fönster blänka svarta i skymningen.
Innanför ett af dem satt Luce, helt gömd i
skumrasket. Det bodde historier där, och
hon berättade något med halfkväfd röst,
men hennes syster var försjunken i
tankar. Mörkret växte ikring henne, hon
fällde sina ögonlock, lyckte sig inne i
skuggorna, försvann i rummets dunkel,
och min älskade steg upp och sträckte
på sina hvita armar och lade pannan
mot rutan med den trötta mjukheten
hos ett sömnigt barn. Jag stod bredvid
och slöt min fred intill mig. Vi två voro
ensamma i natten. Hennes kind var len
som silke, och doft af dagg och lind
strömmade ur hennes hår.
Jag var borta i tre dygn och kände
ingen otålighet att återvända, intet
tvifvel, ingen ängslan, men när jag såg min
väninna, visste jag, att något var
förändradt för mig. Hon hade gjort
prefektens bekantskap — hur fick jag
aldrig rätt veta —- och berättade, att Luce
följt sin syster till klostret. Så fort hon
kom tillbaka, skulle vi aflägga vår visit.
Det kom för hastigt öfver mig, jag
vet inte, hvad jag hade att invända, jag
greps blott af ett plötsligt missmod, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
