Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Unga danska diktare och skildrare. Af Algot Ruhe. Med 7 bilder - I. Diktare - Helge Rode
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
unga danska diktare och skildra r e.
469
I den senare samlingen »Digte» härskar
samma filosofi och samma lyriska ton som
i »Hvide Blomster», men det förefaller mig
som skulle hr Röde i förstnämnda samling
ännu starkare experimentera med formen
än i »Hvide Blomster». Medan i denna
senare knappast finnes ett stycke, som icke
är skrifvet på fria vers, finner man i den
förra både folkvisan och sången
representerade och en höststämning, som i
behandlingssättet påminner om Chr. Winther. Man
kan beteckna såsom framsteg denna
böjelse att upptaga redan förut profvade
former, jag för min del skulle, — såvida icke
dessa försök försvunne i mängden af helt
nya melodier — hafva fruktat, att diktaren
velat förbättra sin stora regellöshet genom
ett och annat opus i föreskrifven form.
Man minnes nog, att Jean Moréas måste
häfda sin rätt att skrifva myriopoda vers
genom en hänvisning till att han också
kunde dikta med alexandriner. Som om
frihetens konst lärdes i tvångets skola!
»Forundringen er den Stemning, hvoraf
al Poesi födes» — säger hr Väld. Vedel
på tal om hr Rödes lyriska filosofi. »Verden
maa staa for Digteren endnu med
Skabningens förste Morgendug over sig, som om
den aldrig för var spejlet i nogen
Tilskuers Öje». — Förvåningens poet är hr Röde.
Han förmår att såsom diktare se världen
med samma frihet från förutsättningar, som
Schopenhauer fordrar af en god filosofisk
begåfning. I sin Homo sum-bekännelse,
dikten »Jeg Menneske —» säger han:
Dig, hellige Forundring, vil jeg dyrke,
du lærte mig min egen Skæbnes Styrke.
Hör hvad som väcker hans undran:
Öfver mig himlen med stjärneglimt, under mig
vattnet med mareld. Stjärnan är en sol,
mareld en osynlig sols lysande lågor.
Ret har mitt undrende Öje:
Lige stor er I for det Höje,
for det evig uendelig Höje.
Och med ett språng är han uppe i de
allmänna synernas värld:
Hvad er det sande? Aa, svar mig du!
Evighedernes Rædsel og Gru,
eller Evigheders Vidunderlykke?
»Paa Klippeöen» grubblar han öfver
naturens ensamhet, ålder och liflösa tystnad
i motsats till hans eget unga lifliga jag.
För att rätt känneteckna denna dikt måste
man söka efter ett ord, som skulle beteckna
helge röde.
den konträra motsatsen till en panteistisk
åskådning. Han förvånas öfver den bizarra
motsatsen mellan det han ser utanför sig
själf och de underverk, som fullbordas i
hans inre. Ur hänförelsen öfver dessa
upptäckter springer hans lust att dikta och
hans kraft att lefva. Den lisar hans
trötthet, den håller honom ständigt vaken, dag
och natt, än skräckuppfylld, än full af
barnslig munterhet.
Den der har Dödens Tanke
til god och velkendt Gæst
kan hyppig være lystigst ved Lifvets Narrefest,
— ty, fortsätter han skämtsamt, »vi
ender hos Vorherre, det er en afgjort Sag».
— I sina anfall af rent pojkaktig,
kroppslig lifsglädje, såsom i dikten om
Simmaren, påminner han om Detlev von
Lili-encron. Hr Röde skrifver så godt som
aldrig om kärlek. En enda dikt i »Hvide
Blomster» heter »Elskov», och den handlar
om — jordens åtrå och drift mot solen.
Denne friske man suckar aldrig, och, hvem
vet, för denne världsman är kvinnan
kanske ett allt för litet poetiskt subjekt. Som
Shelley älskar han natten: »Oh Sol! Oh
Sol! Hvad er din Pragt — mod
Natte-mörkets Magt». Och på ett annat ställe:
»Nat, Nat, Midienat! — nu vaagner, nu
vaagner mit Hjerte». — Mystisk är denne
poet, utan att vara oklar, ny, utan att vara
sökt. Med all sin invecklade
själsmångfald är han för mig den naturligaste af
diktare, både i sin form och i sina tankar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
