Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Unga danska diktare och skildrare. Af Algot Ruhe. Med 7 bilder - I. Diktare - Helge Rode - II. Skildrare - Gustav Wied
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
470
algot ruhe.
Jag röres af allt hvad han säger, emedan
jag förstår det fullkomligt. Ur hr Rödes
»Digte» äro de rader hämtade, som afsluta
min prolog.
Den lilla berättelsen »Styrke» är en
psykologisk analys af en vek ynglings
löjligt olyckliga kärlek till en öfverlägsen
kvinna. Den rymmer Weltschmerz, en
smula degenererad Byronism eller
blomstrande Baudelairism, — huru det behagas!
— samt en god dosis onyttig själfspegling,
allt egenskaper, som i en novell icke kunna
väcka min sympati. Om man antager
författarens ståndpunkt, att den manlige
hufvudpersoner fall är intressant, och
glömmer att det är importeradt, kan man icke
frånkänna skildringen stor finhet i
utförandet, mycken erotisk esprit och denna
anstrykning af känslofull omoraliskhet, som
ofta verkar bedårande på damer af värld.
»Styrke» är löftesrik, dess svaghet ligger
i dess ungdomlighet: man kan vara säker
på att hr Rödes kommande berättelse blir
mogen och löftesinfriande.
»Kongesönner» är ett skådespel i fyra
akter, de uppträdande bära grekisk dräkt
och grekiska namn. Där finnes en
gammal konung och hans två adoptivsöner,
men blott en ung kvinna, och hon heter
Helena, där finnes allt för att afskräcka
en känslig läsare från att öppna denna bok
— tänk om det vore en symbolistisk
tragedi! Man minnes pinsamt klart den
läs-vånda man känt vid studiet af unga
fransmäns dramer: deras outgrundliga symboler,
deras fantastiska handling, deras
omänskliga känslor och skrufvade repliker — men
man har icke läst många sidor, förr än
man upptäcker att »Kongesönner» är frisk
och ursprunglig. Visserligen är stycket rikt
på symbolik, men utan att vara dunkelt,
nog förekommer en och annan fantastisk
handling, men ingen orimlig. Och lefvande
människor tala i detta stycke ett mänskligt
språk. Oinos heter den ene brodern, stark
som vin är han, glad, obetänksam, utsatt
för bakrus, lefnadslustig, god och
hand-lingsälskande. Telamon heter den andre,
en grubblande enstöring, kärlekens
skrymt-aktige slaf, lifsföraktare, saknande
helgonets hopp. Oinos kämpar först mot honom
om kronan och Helena, och därpå i envig
med glädjens och kärlekens fruktansvärda
gränsvaktare: död och vanvett. Ur denna
kamp går han visserligen mindre genialisk
men allvarligare och större som härskare.
Stycket slutar i en mänskligt resignerad
harmoni, full af löftesrik framtid.
I detta stycke finnes icke en konstlad
replik, intet tillgjordt väsen, inga litterära
krumsprång: det präglas af samma
naturlighet som utmärker dikterna. Ur det hela
strålar ett haf af skönhet, af hoppfulla
tankar och doftande poesi, som lyfter och
förtjusar.
Om ödet gynnar denne unge diktare,
kommer äran en dag att falla på hans lott.
Den outgrundliga äran!
II.
SKILDRARE.
GUSTAV WIED.
Herr Gustav Wied är en litteraturens
Jan Steen — realist och satiriker på en
gång. Hans ande rymmer i bisarr blandning
en människokärlek, genom hvilken de
ömkligaste kryp få en viss konstnärlig storhet,
och ett människoförakt, som tillåter honom
att gyckla i stället för att röras. Simpelt
folk af alla fyra stånden skildrar han med
outtröttlig energi: hans öra är inrättadt på
att uppfånga deras förrådande repliker, hans
minne bevarar deras egendomliga
handlingar, och hans penna låter sig troget ledas
af hans iakttagelser. Men den dumhet,
råhet och ömkliga svaghet, som göra en
allvarlig realist full af bedröfvelse, locka
honom till munterhet. Detta konstanta löje
gör med nödvändighet, att hans syn på
människorna stundom förefaller ytlig; ty
det, som kan förlöjligas hos en människa,
flyter alltid ofvanpå. Men denna ytlighet
förminskar icke den stora moraliska
förtjänsten af att få sina medmänniskor att
skratta: det är att gifva dem ett
verkningsfullt surrogat för det eviga lifvet. När det
gäller ett godt skratt, bör man göra sig
naiv och okritisk, intet annat än den
fysiologiska reflexrörelsens styrka bör afgöra,
om skämtet varit godt eller dåligt.
Lustigt nog började hr Gustav Wied sin
litterära bana med ett stort sorgespel vid
namn En Hjemkomst (1889). Denna genre
tycks icke hafva lockat honom till förnyade
försök. Ty frånsedt enaktaren En
Bryllupsnat, uppförd å Det f ri Teater i
Köpenhamn, har han uteslutande skrifvit berät-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
