Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Unga danska diktare och skildrare. Af Algot Ruhe. Med 7 bilder - II. Skildrare - Karl Larsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
unga danska diktare och skildra r e.
77
förlofvades och giftas erotiska jargon.
Hufvudstycket är dock To Aftener, sorgespel
i två akter, en nemesishistoria med
nervfysiologiska biomständigheter. Styckets idé
är egendomlig, underhållande och djuptänkt:
en kvinna råkar under ett handgemäng,
framkalladt af en nattlig debatt om hennes
älskare, att gripa så hårdt om strupen på
sin man, att hon dräper honom. Älskaren,
D:r Lund, utfärdar falsk dödsattest, och
paret gifter sig. Läkaren älskar sin hustru
så högt, att han försummar sin
vetenskapliga karriär, och dock lider han. Ty det
i ett anfall af hysteri utförda mordet har
för alltid bragt oro i kvinnans själ och satt
henne ur stånd att ostördt njuta den lycka
hon så häftigt åtrått. En dag svika
hennes krafter, och hon söker i döden evig ro.
Motsatsen mellan den sunde mannens
lyckotörst och tydligt framskymtande förmåga
att lefva lugnt, gladt och nyttigt — ehuru
han i sista hand är brottets upphof — och
den neurasteniska kvinnans hjälplöshet mot
’samvetets’ anfäktelser -— ehuru hon genom
en ren tillfällighet, i ett anfall af moralisk
om än icke juridisk otillräknelighet befriat
sig från en ovärdig man till fördel för en
värdig — denna fysiologiska motsats’
följder väcka etiska frågor af förvånande vidd.
Om läkaren hade kunnat böta sin fru, hade
världen haft ett lyckligt par mera. jag
inser mycket väl, att kvinnan icke skulle
ha dräpt, om hon icke varit hysterisk, och
att denna hysteri måste ytterligare stegras
genom det choc mordet ger henne, men
jag undrar om icke hr Karl Larsen till
fördel för sitt drama något underskattat
effekten af en eventuel terapeutisk
behandling. Men som dr Lund säger: man är
den sämste läkaren för sina närmaste. Som
psykologisk problemdiktning står detta verk
högst i författarens alstring.
I boken om Söster Marianna skrifver hr
Karl Larsen följande tänkvärda ord: »Den
tidens (det i7:de århundradets) store präst
och predikant Antonio Vieira bekämpar med
en apostels tunga den vid århundradets midt
härskande andliga talarekonstens pretiosa
stil, dess öfverflöd på bilder, dess sökta
paralleler, dess uppstyltade satsbyggnad.
P®»f®
karl larsen.
Emot allt detta uppställer han som sin
högsta fordran: konsten utan konst, som
han kallar det, en enkel, lätt begriplig och
naturlig stil. De andre hade med sina
vimlande metaforer och sin sökta rytm
velat skapa ett »skönt» språk-, han fordrar
af sin konst öfverlägsen kännedom 0111
talspråket med dess rikt strömmande ord och
vändningar och en så öfverlägsen
behandling däraf, att det för lekmannen måste te
sig »som vore konsten ingen konst». Med
en präktig bild säger han: vår predikan
bör vara som stjärnorna: hvar och en kan
se dem, men blott få kunna beskrifva dem.»
Jag tager säkerligen icke fel, om jag påstår
att hr Karl Larsens språkliga ideal
sammanfaller med denne gamle portugisiske
prelats. De vägar, som hr Karl Larsen
går för att utvidga språkets makt, bära åt
helt motsatt håll mot J. P. Jacobsens och
hans skolas. Det är i det språk som talas
och icke i Molbechs Ordbok som han
söker förnyelse för litteraturens danska.
Hans stil är i sanning kcmst utan konst,
enkel, lättbegriplig och naturlig. Verlaine
och många andra fransmän skulle gifva
den sitt högsta lof genom att säga: den är
så föga litterär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
