Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den stora hafsormen. En utredning af dikt och verklighet af Carl Forsstrand. Med 15 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den stora hafsormen.
493
trovärdige, talrike mäns på ed aflagda
uttalanden, kan och bör komma till den
slutsatsen, att det i hafvet existerar ett
djur af betydande dimensioner och
egendomligt, ormliknande utseende, hvilket
icke tillhör någon af vetenskapen känd
djurart. Af denna varelse — fantasiens
och traditionens såväl som nutidens stora
hafsorm -<- har Oudemans bildat ett nytt
släkte med en enda art, som han kallar
Megophias megophias och som han
under en särskild afdelning, Lmigicmidata,
inordnat bland själdjuren.
Den sålunda ur så mycken ovisshet, så
många tvifvel och förlöjliganden, förhopp-
ningar och sympatier plötsligen
framträdande stora hafsormen — ty så får han
fortfarande heta — är med sina smidiga,
väl proportionerade former, sitt släta,
glänsande skinn, sina vackra ögon, sin långa
man, sina snabba och eleganta rörelser och
sitt än skygga och misstänksamma, än
nyfikna och lekfulla väsen en onekligen
ganska tilltalande företeelse. Den i
århundraden fruktade har beröfvats sin
reptilnatur, ålar och sillkungar, hvalar och
hajar få stryka på foten, och i deras
ställe visas oss en visserligen aflägsen men
omisskännlig anförvant till våra vanliga
kobbar och själar. Det har gått med den
stora hafsormen som med så mycket
annat i vår tid, han har blifvit afklädd fan-
tasiens förklädnad; och dock återstår
tillräckligt för att ännu tillförsäkra honom
en plats i den mänskliga vetgirighetens
förrådsrum. Både hans tillvaro och
särskildt hans själnatur äro nämligen
obevisade.
Emellertid må det erkännas, att
Oudemans bevisföring är ganska
öfvertygande och att den varelse han tecknat har
rätt mycken sannolikhet för sig. Väl
förefaller det ganska besynnerligt, att ett
så stort, ibland öfver 200 fot långt, djur,
som säges med förkärlek uppehålla sig i
norra Atlanten och särskildt förekomma
vid Norges kuster, ej skulle blifvit all-
mänt kändt i dessa af naturforskare så
väl undersökta trakter; men Oudemans
kan ha rätt uti, att Megophias tillhör ett
utdöende och nu mycket sällsynt släkte.
Väl är det ännu egendomligare, att ett
själdjur så afviker från sina släktingar,
att det ej ens för att föda sina ungar går
upp i land, då det skulle blifvit iakttaget
— så väl kända som de allra flesta af
jordens kusttrakter nu äro; men det kan
möjligen i likhet med hvaldjuren lämna
ifrån sig sin afföda direkt i hafvet.
Megophias’ långa svans, som ju ej heller är
någon själdjuren utmärkande karakter, kan
vara en nedärfd förmögenhet från
aflägsna förfäder, och Oudemans bevisföring
i detta hänseende synes oss vara en af
plesiosaurus dolichodeirus, restaurerad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
