Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Var det rätt? — Var det orätt? Af Ralph Iron (Olive Schreiner). Öfversatt för »Ord och bild» af A. v. Z.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var det rätt?
var det orätt ? S’S
hvad jag skulle kunna vara. Jag skulle
lefva för honom. Han är min.» Hon
böjde sig framåt; hon grät ej, men hennes
axlar skakade. »Det är så förfärligt att
vara en kvinna, att ej kunna göra
någonting eller säga någonting!»
Kvinnan lade sin hand på hennes
axel; den yngre kvinnan såg upp i hennes
ansikte; då vände den äldre sig bort
och såg in i elden. Det var så tyst i
rummet; man kunde höra klockan picka
öfver skrifbordet.
Kvinnan sade: »Det finns en sak
som jag kan göra för er. Jag vet ej,
om det tjänar något till -— men jag
skall göra det.» Hon vände sig bort.
»O, ni är så god och ädel, så
öfverlägsen, så olik andra kvinnor, som alltid
bara tänka på sig själfva! Tack, o tack!
Jag vet, att jag kan lita på er. Jag
skulle ej ha kunnat säga min mor detta,
ingen annan än er.»
»Nu måste ni gå; jag har brådtom.»
Den yngre kvinnan slog sina armar
omkring henne. »O, hvad ni är snäll
och rar!»
Sidenklädningen och den pälsfodrade
kappan rasslade ut ur rummet.
Hon, som blifvit lämnad ensam, gick af
och an, allt fortare och fortare, tills
svettpärlorna trängde fram på hennes panna.
Efter en stund gick hon bort till
skrifbordet; där låg ett stycke afrifvet
manuskript-papper, och på det stod, skrifvet
med en mans stil: »Får jag komma och
hälsa på er i eftermiddag r» Bredvid
papperslappen låg ett hoplagdt och
adresseradt kuvert. Hon öppnade det. Det
innehöll orden: »Ja, kom.»
Hon slet det i bitar och skref på ett
annat papper: »Nej, jag är upptagen.»
Hon vek samman papperet, lade in
det i ett kuvert och skref adress på
det, därefter rullade hon ihop det
manuskript, hon för en stund sedan hållit på
med, och ringde. Hon räckte det åt
Ord och bild, 6:e årg.
tjänstflickan, som kom in. »Säg åt
pojken, att han lämnar redaktören detta
och hälsar från mig, att artikeln slutar
något tvärt; de måste sätta forts, under;
slutet skall komma i morgon. Bed honom
lämna det här brefvet i n:r 25, då han
går förbi där.» Tjänsteflickan gick.
Kvinnan fortsatte att gå af och an med
händerna sammanknäppta bakom sin nacke.
Två månader efteråt stod den äldre
kvinnan åter framför brasan. Dörren
slogs häftigt upp, och den yngre kvinnan
kom in.
»Jag måste komma — jag kunde
inte vänta. Ni har väl hört, att han
har gift sig i dag? Säg, tror ni det är
sant? O, hjälp mig!» Hon sträckte
fram sina händer.
»Sitt ner. -— Ja, det är sant.»
»O, det är så förfärligt, och jag visste
ingenting alls! Sade ni någonsin något
om mig till honom?» Hon grep hennes
hand.
»Jag såg honom aldrig igen sedan den
dagen, då ni var här — så jag kunde
ej säga honom någonting — men jag
gjorde hvad jag kunde.» Hon stod och
stirrade in i elden.
»Och de säga, att hon är ett riktigt
barn, bara aderton år. Man säger, att
han hade träffat henne tre gånger innan
han friade till henne. Tror ni det är
sant?»
»Ja, det är sant.»
»Han kan inte älska henne. De säga,
att han tog henne bara för hennes rang
och hennes pengar.»
Den andra kvinnan vände sig hastigt
om. »Hvad rätt har ni att säga det?
Ingen annan än jag känner honom. Hvad
behöfver han fråga efter rang och
förmögenhet, han, som är större än alla
andra? Äldre kvinnor ha kanske svikit
honom; och han har känt ett behof att
vända sig till hennes friska ungdom och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
