Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Snyders och hans taflor på Nationalmuseum. Af John Kruse. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
snyders och hans taflor på nationalmuseum.
5 I9
ser man denna stads rikedom, makt, ståt och
härlighet.» En svensk, enkannerligen
stockholmsk läsare tycker sig nästan höra
hemlandstoner, då han läser denna beskrifning,
men att den gäller ett annat land än Sverige,
inser han mer än väl, då han får vittnesbörd
om hur all denna lyx och detta glada
öfverdåd adlas af ett hela folket genomträngande
storartadt konstsinne. Guicciardinis statistik
öfver Antwerpen 1566, att där funnos 500
målare-, träsnidare-, kopparstickare- och
bild-huggare-màstøre, under det bagarne voro 169
och slaktarne 78, är belysande nog. Och
när Durer vid sitt besök 1520 i Antwerpen
bjöds till målarnes gille, det gamla från
medeltiden stammande Lukasgillet, är det då ej
konstens sanna andakt som besjälar denna
folkmassa, hvilken vid Dürers ankomst står,
som han själf berättar i sin dagbok, i två
rader, »als führte man einen grossen Herrn».
Ur denna jordmån var det som Rubens’ och
hans samtidas mäktiga konst spirade upp.
Närmast den universele mästaren Rubens
komma människomålaren van Dyck,
djurmålaren Snyders och den visserligen icke fine
men naive och urkraftige figurmålaren Jordaens.
Det största af värdshusen i det glada
Antwerpen hette Stora bröllopshuset (»Groote
Bruyloftscamer»). Här höllo
Antwerpen-må-larne gärna till, och om en af dem, Frans
Floris, berättas det t. o. m., att han på detta ställe
förtärt sin förmögenhet, hvilken emellertid
enligt en annan, sannolikare åsikt förslösats på
byggandet af ett palats. Värden på detta celebra
ställe hette Jan Snyders, värdinnan, hans fru,
Maria Gijsbrechts. Ett af deras 6 barn var Frans,
som föddes 1579. Redan vid 14 års ålder
sattes han i målarlära hos Helvetes-B
reug-hel, hvarjämte han var elev af Hendrik van
Balen. Hvarken Helvetes-Breughels
fantastiska och bisarra figurkompositioner eller van
Balens fadda, efter italiensk schablon
tillskurna små mytologiska gestalter synas dock ha
gjort något varaktigare intryck på elevens
sinne. Däremot torde Breughel, såsom
förmedlare af det gamla landskapsmåleriet med
dess stereotypa tre toner — brunt i
förgrunden, grönt i mellanplanet, blått i
bakgrunden — icke varit utan inflytande på
Snyders. Blott 23 år gammal blef Snyders
1602 såsom mästare upptagen i Lucasgillet.
Med undantag af en resa till Italien 1608—
1609 tillbragte han därefter sitt lif i
fädernestaden. Sina motiv hade han börjat
finna på det troligen mest osökta vis i värl-
den, nämligen i sin mors välförsedda visthus,
hvars rika förråd af det präktigaste vildt och
de saftigaste grönsaker ägnade sig förträffligt
till sammanställande i ett stilleben.
Bekantskapen med Rubens blef emellertid
afgörande för Snyders. Rubens skall hafva rådt
honom att i stället för att afbilda djuren
döda framställa dem lefvande, kämpande med
hvarandra eller förföljda af jägare och
hundar. Själf har Rubens som bekant målat
jakter, som äro berömda för sin vildhet och
sitt dramatiska lif. Särskildt älskade han den så
att säga heroiska jakten, striden på lif och
död mellan lejon och människor. Det var
väl i detta slags jaktmålning Rubens ansåg
Snyders icke kunna mäta sig med honom,
då han på ett ställe i ett autentiskt bref
uttalar sitt missnöje öfver att såsom
djurmålare blifva jämförd med Snyders, ty i andra
slags jakter, såsom hjort- och vildsvinsjakter,
har Rubens kanske äfven själf medgifvit, att
Snyders nådde upp till honom. Bekant är
för öfrigt, hurusom Rubens på senare
tider, öfverhopad af beställningar, lät
djuren i sina taflor målas af sin vän Snyders.
Under strålarne af den rubenska konsten,
i hvars värme så många olika
konstnärsindi-vidualiteter växte upp, utvecklade sig nu
också Snyders i sin fulla egendomlighet till
en af världens störste djurmålare, röjande
genom sin skarpa naturobservation, sin
rörliga liffullhet, sin klara och lysande kolorit
samt sitt sinne för det dekorativa och
praktfulla, hvars andas barn han var.
Man känner föga om Snyders’ lif och
person men dock tillräckligt för att låta de
vilda djurens målare framstå för eftervärlden
såsom en nobel, godhjärtad och vek människa.
Då Sammets-Breughel en gång var i en
så sorglig belägenhet, att alla öfvergifvit
honom, var det Snyders som bisprang honom.
Rubens gaf ett bevis på sitt förtroende för
Snyders genom att i sitt testamente uppdraga
åt honom jämte två andra sina vänner
försäljningen af sina konstverk. Ibland Snyders’
kvarlåtenskap fanns också en kopia af
Rubens efter Titian (Naken kvinna med päls),
säkerligen gåfva af mästaren till hans vän och
medarbetare. Äfven med Jordaens (med
hvilken Snyders likaledes samarbetade) och van Dyck
var Snyders god vän, särskildt med den
sistnämnde, som flera gånger både i målning
och radering återgifvit hans drag. I de olika
testamenten, som Snyders och hans hustru
Margareta de Vos (syster till målarne Corne-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
