Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Réjane. Några intryck från föreställningarne i Köpenhamn af Carl Behrens. Öfversättning från författarens manuskript. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
528
carl behrens.
är intet mästerverk. Det är afgjordt
underlägset Donnay s tidigare arbete »Amants»,
som visar sin författare vara en bitande
kvick observatör, men det har dock ett par
scener af kraftig dramatisk verkan och en
dialog, där stora lifsproblem behandlas med
äkta fransk esprit och rörlighet.
»La douloureuse» — det är
förfallodagen, den dag, då vi skola, stå till ansvar
för våra felsteg eller betala en skuld. Denna
dag kommer för styckets hjältinna, Hélène
Ardan, då hon minst väntar det. Glad och
lycklig kommer hon till den man, hon nu
öppet inför världen skall tillhöra, och
upptäcker så plötsligt, att hennes lifs djupaste
hemlighet, att hon haft en annan älskare
än han och ett barn med denne, — har
blifvit yppad af den enda, som kände den:
hennes bästa väninna. Och i samma
ögonblick står plötsligt den vissheten klar för
henne, att väninnan och Philippe tillhört
hvarandra. Det svartnar för hennes ögon,
hon kan icke hålla sig uppe, det är som
om marken vacklade under- hennes fötter.
Hennes ansikte blir stelt, hennes kropp
skälfver — allt är förbi, och rasande
anklagelser, vansinniga förebråelser födas på
hennes läppar, under det tårar beslöja de
vackra ögonen. I denna afgörande seen i
skådespelet, som tillika är den enda af
betydelse, spelade Madame Réjane alldeles
härligt; här nådde hon sin konsts sanna
höjd. Man kände, att nu var hon inne
på sitt rätta fält, det som hon behärskar
med mästerskap. Det låg en äkthet i
hennes jämmer och en sanning i hennes
förbittrade utbrott, som höllo åskådaren
bunden i andlös spänning.
Lika betydande var hennes Sapho i
dramatiseringen af Alphonse Daudets bekanta
roman. Nyss var hon den eleganta
parisiskan i en luxuös salon, nu modellen,
glädjeflickan, som, sedan hon gått från hand
till hand, klänger sig fast vid den unge
Jean, som hon till intet pris vill släppa,
fast hennes föregående lif åter och åter
reser sig hotande mot henne. Det finns för
henne ej annat att göra än att ljuga. Men
hennes lögner blifva den ena efter den
andra röjda inför Jean, som slutligen reser
ifrån henne och affärdar henne hårdt, när
hon vågar uppsöka honom. Men han kan
dock icke vara henne förutan och vänder
tillbaka till henne. Dock — nu är det
hennes tur att stöta honom ifrån sig.
Dessa sceners Sapho spelade Madame
Réjane på ett sätt, som måste vara
oförgätligt för den som sett henne. Hvilken
vulkanisk tygellös kraft i hennes raseri, då
Jean bestämmer sig för att resa! Den
hyfsning, som detta folkets barn förvärfvat
genom sitt umgänge med konstnärer, är i ett
ögonblick bortstruken. Hon skriker och
träter som en gatunge, hon vrider på sig
och gör grimacer. Och så den seen, där
Jean ej vill kännas vid henne -—- då
gripes hon af en besinningslös sorg, sorgen
utan ord, men som får en människa att
sjunka sanslös till marken och som lamslår
alla hennes nerver. Réjanes spel var här
af en intensitet, som verkade rent
omedelbart gripande. Och så till sist afskedet
mellan Jean och Sapho. Han har
kommit tillbaka, men trött efter resan har han
insomnat på soffan. Men hon vill fort
komma bort för att hinna med tåget, som
skall föra henne till hennes älskare, som
nyligen kommit ut ur fängelset. I stor
hast skrifver hon — sittande vid soffan —
några förklarande rader till honom, och
innan hon lämnar rummet, omsluter hon
honom med en blick, så bedjande och
sorgsen som ett såradt djurs. Och hennes
läppar röra sig, hon hviskar ömma
afskedsord, så slås dörren igen — och Sapho har
för alltid glidit ut ur Jeans lif.
Hélène Ardan och Fanny Legrand —
de blefvo för mig behållningen af dessa
med så stor spänning motsedda
föreställningar. I dessa två roller motsvarade
Madame Réjane sitt stora rykte, i dessa två
roller spårade man den personliga insatsen,
utan hvilken ingen stor konst blir till. Och
man kände också, att dessa roller passade
för hennes konstnärsindividualitet, hennes
nervösa temperament, som bäst framställer
krisen, kampen i en kvinnas lif.
Hon är ett barn af sitt folk och sin
tid, hon är i skådespelskonstens värld
parisiskan, denna förtjusande företeelse,
hvilkens innersta väsen alla Frankrikes diktare
ännu ej pejlat, och hon framställer henne
i glädje och sorg med en rikedom af
nyanser, som är lifvets egen.
Så minnes jag Réjanes konst från
hennes gästspel i Köpenhamn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
